Hemligt

''Jag undrar vad vi skulle göra nu om vi aldrig hade hittat varandra''
''Jag skulle nog åka direkt hem efter skolan och sitta vid datorn. Tröstäta mig tjock på godis''
''Jag skulle väl tvingats runt med Emilia. Och inte stå ut''

Fast hon har skurit ett nytt hål på handleden. Jag mår dåligt när hon mår dåligt, det är kedjereaktion.

Vi är själsfränder och sjuka i huvudet

Jag har en ny kompis. Han heter Tor och hans hår blir argt när det regnar på det. Jag får låna hans namn när jag vill (eftersom att jag tycker om det och han inte gör det), hyran är en puss eller två. Vi ska gifta oss (kanske) och flytta till Öckerö. Because i'm as blue as blue could be.

Det kommer en dag då någon slutar springa. Du kommer aldrig att vända dig om eller ens märka något förrän tusentals mil senare då du stannar upp och upptäcker att du är vilse och att det inte finns någon med dig som kan tala om vart du befinner dig.


- jag längtar till en sån där underbar dag med en underbar bok eller en underbar människa bland underbara dofter. den underbara dagen skulle inte gå att skilja från natten, och någonstans mellan mörkret och gryningen skulle man resa sig upp, gå ut i den underbara världen och dela en ciggarett.

JAG BLIR DJUP AV JORDGUBBSLUKTER

Hon är en behaglig känsla och jag en missledd sydanvind

Det känns som att jag inte har någonting att leva för. Ingenting alls. Tomt. Jag mår illa och känner mig ofullbordad på ett kosmiskt vis. Det är (nog) mitt fel, det är det.

jag hatar
mig själv

jag hatar mig
jag hatar mig själv

jag
hatar,hatar
hatar
jag hatar

''Hon var den perfekta medicinen mot livet'', tänkte han när hennes hår kittlade honom på halsen och han försökte motstå frestelsen att klia tillbaka eller ens röra sig över huvud taget: allt för att hon inte skulle flytta på sig. Han ville bevara den här positionen, få henne att ligga kvar så många minuter som möjligt.

L skickade en länk till Oh! Darling med Beatles. Jag ville så gärna att det skulle betyda någonting. Jag satt på golvet med bara strumpor, bh och trosor på mig, med en tekopp i handen och ett skeptiskt uttryck i ansiktet. Sedan grät jag.

saker jag funderar på
- har jag gjort något fel
och så vidare

fast det gör ont
och rastlösheten spritter i kroppen, ständigt
och  så är jag kär också, så jävla förälskad
och så saknar jag en förälders famn och en annan förälders mjuka händer
synd att jag inte har någon
att berätta för
''hur känns det att vara så jävla ensam med dina drömmar?
jadu
döden är en utväg
(spriten, tobaken och sexet en annan)

HON GLIDER
GLIDER RUNT
''Är det bra nu, mellan dig och Lisa?''
''Ja, jag trodde det, TILLS DU FRÅGADE''

Jag satt på bussen över ett säte som bara sköljde paradoxala tankar över mig. Hade en röst kvar i öronen, en mammaröst och små händer (mjuka men inte lika mjuka som min egen mammas, hon med de mjukaste händerna i världen) över hela ryggen, håret, kinderna. Rösten sa 'lilla gumman' och annat som gjorde mig så himla liten i hennes små, små händer. Samtidigt viskade jag förlåtförlåtförlåt i huvudet, förlåt till en god vän som inte skulle tycka om att jag fick moderliga vibbar från hennes mor, och så hatade jag mig själv för att jag ännu en gång lade bekymmer på någon annan. Hur många gånger har jag inte sagt till mig att JAG SEGLAR ENSAM PÅ MITT EGET SKEPP och det är allra bäst så. Jag måste sluta förstöra tryggheten i ensamheten genom att låta människor utifrån röra vid mig, dra bort alla skyddsmurar.
Mina händer luktar väldigt mycket av den där själen vars kök jag grät i nu ikväll, huvudet bultar galet och illamåendet stiger med mina andetag. Jag var på middag tidigare idag med någon jag älskar och sju andra. Älskade tiden med henne men hatade att jag behövde äta. Idag har jag ätit två gånger och det är väl bättre än igår, men inte bäst.

Det finns människor som vill hjälpa mig men jag förstår inte deras språk. Det enda språk jag nu förstår är det som dånar ur Tom Waits starka strupe. I mitt huvud är han mörkhyad, har breda läppar, glansiga ögon och en hatt på huvudet. Min stund på bussen ackopenjerades till hans blues och jag grät nog mest till ''Christmas card from a hooker in minneapolis'' där jag satt.

På ett sätt går det väl framåt men på alla andra sätt så går jag bara bakåtbakåtbakåt.
Paradoxer, som sagt. Jag vet inte vilken sida jag står på i kampen mot mig själv och det är väl okej, antar jag, bara bluesen aldrig tar slut och bussmotorn under mig aldrig stannar, så länge människor fortsätter att kliva av och på mitt älsklingsfordon, så länge Hon finns där någonstans utanför bussrutan i mörkret framför sitt piano och med annat i hennes huvud. Bara regnet fortsätter slå mot rutorna och bussen aldrig stannar. Detaljerna är det som är viktigt, de måste vara där. Bussmotorn, blues, ingen sol och en flicka framför ett piano, resten kvittar väl.

måste hela tiden påminna mig om att det inte alltid är katastrof
att jag lever
och kommer vakna imorgon med ett leende


att det finns någon, någonstans som behöbver mig

Hon vill sluta äta
Så att hon blir mindre
Så att hon får kontroll

Jag måste sluta äta
Så att jag blir mindre
Så att jag inte förlorar kontrollen
över oss

Jag för 13 kilo sedan:

Usch:
1. Människor som kommer in i ens rum utan att fråga
2. Människor som envisas med att visa sätta på musik precis när man själv gjort det
3. Människor som frågar för mycket
4. De som frågar för lite
5. Sådana som får för sig att vara 'djupa' i sin skolpoesi mitt bland allt Sofijah- lyssnande

Om en halvtimma får jag äta. En banan, kanske. Jag köpte en banan förut idag men åt den aldrig. Skrev 'eat me' på den och lämnade kvar den på bussen. L ville inte heller ha, hon har slutat äta för hennes vikt är det enda hon kan kontrollera säger hon. Till och med hundvalparna är ostyrliga nu, tydligen. Hon vill inte att jag ska lägga mig i så hon får inte lägga sig i det här heller.
Vi är så jävla sjuka.

Det är så mycket som gör så ont nu och jag vill mest springa iväg från allt. Det känns som att jag fastnar i allt jag tar på, sugs ner i fåtöljer, under asfalten, klibbar fast vid hyllor på skolan. Och ständigt fryser jag. Är så jävla hungrig också men mat är ju också förbjudet. Gå från skolan får jag inte göra för då inser alla hur bra de har det utan mig, i skolan kan jag inte vara för då inser alla hur jobbigt det är att ha mig. Eller jag hur jobbigt det är att vara mig. Fast det inser jag så bra hemma, särskilt när mina föräldrar påpekar det hela tiden. Att det är mitt fel. Mitt-mitt-mitt-fel. Att jag måste plugga (det säger lärarna med. Ständigt) och städa och att jag inte får glömma bort att umgås med dem också. Inte bara med Lisa. Lisa som förresten pussade mig på kinden idag. Det var nog av lättnad för att vi hade slutat, men ändå. Jag förstår ingenting men jag måste stanna kvar till i maj för då drar en festival igång, en festival jag har biljetter till. Sedan är jag inte bunden till något mer. Ännu.
(Och så är man inte tillräcklig igen för nu påpekar L att hey Nina är ju faktiskt inte lika jobbig längre och vi borde släppa in henne lite mer i vårat gäng för jag får så himla dåligt samvete hela tiden! Jag skall försvinna, lovar jag mig själv för tusonde gången. Alla har det bättre utan misärFellie, det är ingen hemlighet!)

Det dog en pojke i Uddevalla igår. Jag kände honom inte, men en tjej från min förra skola gjorde det. Hennes saknad till honom tyngde ned hela facebook igår. När jag gick in på hans logg hade alla som kände honom skrivit ''vila i frid'' och så vidare. När jag bläddrade ned en bit såg man också grattis på födelsedagen- önskningarna, han hade fyllt år nyligen. Det var kusligt hur nära de låg varandra, grattis- till- att- du- fötts- meningarna och synd- att- du- dog- orden.

Fast det är bara de förstnämnda som han kan se, och svara på.
Resten är ord som alltid kommer att vara olästa.

Allt jag gör blir fel. Alltalltalltalltalltallt-

''Ingen bryr sig''
> Felix bryr sig
''Han vill mest vara snäll. Han har så mycket att stå i själv så han skulle må bättre om du inte berättade något''
> Men L då, hon bryr sig
''Jävla idiot, tror du det fortfarande?''
> Hon öppnade sitt hem åt mig när jag bröt ihop
''Ja, och hur många gånger har du inte gjort det då? Du hörde ju henne, hon ville hellre ha helgen för sig själv. Jävla svin.''
> Hon tycker om att vara med mig
''Varför i hela havet tror du det?''
> För vi är själsfränder.
''Haha, lilla gumman. Tror du verkligen att hon själv tror på det? Hon började umgås med dig för att du inte var en hundvalp. Men nu behöver hon dig inte längre, förstår du inte?''
> Varför behöver hon mig inte?
''Hon har Nina, Nina som ju inte är lika hundvalpig längre. Snart kommer de hänga, för Nina är helt normal. Gråter inte mitt i natten, till exempel. Glöm det där själsfrändsnacket.''
> Jaha..
''Glöm också London. Hallå, hon har ju Emilia. De ska åka till Spanien istället, bo fint.''
> Jag vet.
''Hur känns det att vara helt jävla ensam med dina drömmar?''