Fighting back the destructive
Yesterday night I invited out my friend G for a "joppe" at the mountain of Masthugget - the central freespace where the sky and the city makes you battle between which view you love the most, free air to fill with illegal fragrances, lovely drug bubbles.
He suddenly asks how I perceived him in the beginning of our friendship and as I start investigating it I remember how I felt a bit obliged to have sex with him and whilst sex with him felt compulsive, I let it continue in its destructive cycle, I let myself fell apart and be recollected within and around our meetings.
I told him all this, I told him I also how I used to look up to him. As I thought of him to be so cool I wanted to please him somehow because it gave me social cred as well. To all this he responded with understanding and said that it was times he had given thought. He apologized for never checking in on any signs and being intolerate and stupid. He said he had thought of us equal without considering the factors that actually made us inequal (age, gender). I told him thank you when he apologized. I hadn't thought of bringing it up that night, maybe never. Maybe I hadn't even considered the amout of guilt he actually deserved, but it felt nice there and then to actually show your pain and gain back some of my satisfaction. And I will consider this more, my role in time and space and how we could still be friends, in what way, and all of that. It will be okay, but as for now I feel hunted, in distress. I feel like I'm loosing controll, but just for a bit, I'm just a few days behind.
- I've been eating a lot
- I've been having a cold that lefts me feeling drained and incapable of being as fun among friends and feeling like myself
- My room is being painted, leaving me to sleep in the couch with my stuff spread around the apartment and me shattered like pieces of documents in a office space
- The concert is over (it went well)
1 oktober (om rastlösheten typ bubblande, den som oftast sabbar för mig)
Humöret upp och ned, men igårnatt var jag ett rastlöst as. Sprängfärdig. Samma ångest som drev ut mig ur uddevallalägenheten och ner på den där baren i stan en natt, samma ångest som drog iväg mig på mina två resor. Jag behöver göra en närmast vetenskaplig studie av varför jag blir sån? Var hemma hos José och såg in i hans ögon, men jag var ett djur, och jag kunde inte SE, jag kunde inte vila i blicken, och han kunde inte se mig. Mitt innersta. Är det min natur som reagerar så, för att jag till naturen inte vill visa mig HEL för någon? Alltså i min helhet? Det känns bara bra när jag skriver.
Det måste vara något, något som märks. Jag var likadan när jag var hos Yusuf, han kallade det hyperaktiv. José visste inte vad han skulle kalla det, men han sa att han såg att nåt var jobbigt, att han ville ta hand om mig, han skämtade om att jag var galen. Han sa att jag gjorde honom nervös. Fattade i Turkiet att jag blev sån för att jag var understimulerad. Är det äldre män, ensamhet, uttråkan som lockar fram detta? Den bubbliga sprickfärdigheten... Där jag vill ställa allt på ända. Skrika ut en rasande scen. Är det teatern som lugnar mig? Är det teaterbrist jag har?
Är det något specifikt som lockar fram det? Bakomliggande känslan är ensamhet... Föräldralöshet, just den där som jag kände när jag var liten, snudd på obeskrivligt men som ett sting i magen, extrem tomhet, en känsla av att tiden går men inte på rätt sätt. Ett behov av att hamna i min kropp igen och bli en pilot.
Right now
Yesterday night I invited out my friend G for a "joppe" at the mountain of Masthugget - the central freespace where the sky and the city makes you battle between which view you love the most, free air to fill with illegal fragrances, lovely drug bubbles.
He suddenly asks how I perceived him in the beginning of our friendship and as I start investigating it I remember how I felt a bit obliged to have sex with him and whilst sex with him felt compulsive, I let it continue in its destructive cycle, I let myself fell apart and be recollected within and around our meetings.
I told him all this, I told him I also how I used to look up to him. As I thought of him to be so cool I wanted to please him somehow because it gave me social cred as well. To all this he responded with understanding and said that it was times he had given thought. He apologized for never checking in on any signs and being intolerate and stupid. He said he had thought of us equal without considering the factors that actually made us inequal (age, gender). I told him thank you when he apologized. I hadn't thought of bringing it up that night, maybe never. Maybe I hadn't even considered the amout of guilt he actually deserved, but it felt nice there and then to actually show your pain and gain back some of my satisfaction. And I will consider this more, my role in time and space and how we could still be friends, in what way, and all of that. It will be okay, but as for now I feel hunted, in distress. I feel like I'm loosing controll, but just for a bit, I'm just a few days behind.
- I've been eating a lot
- I've been having a cold that lefts me feeling drained and incapable of being as fun among friends and feeling like myself
- My room is being painted, leaving me to sleep in the couch with my stuff spread around the apartment and me shattered like pieces of documents in a office space
- The concert is over (it went well)
Right now
Yesterday night I invited out my friend G for a "joppe" at the mountain of Masthugget - the central freespace where the sky and the city makes you battle between which view you love the most, free air to fill with illegal fragrances, lovely drug bubbles.
He suddenly asks how I perceived him in the beginning of our friendship and as I start investigating it I remember how I felt a bit obliged to have sex with him and whilst sex with him felt compulsive, I let it continue in its destructive cycle, I let myself fell apart and be recollected within and around our meetings.
I told him all this, I told him I also how I used to look up to him. As I thought of him to be so cool I wanted to please him somehow because it gave me social cred as well. To all this he responded with understanding and said that it was times he had given thought. He apologized for never checking in on any signs and being intolerate and stupid. He said he had thought of us equal without considering the factors that actually made us inequal (age, gender). I told him thank you when he apologized. I hadn't thought of bringing it up that night, maybe never. Maybe I hadn't even considered the amout of guilt he actually deserved, but it felt nice there and then to actually show your pain and gain back some of my satisfaction. And I will consider this more, my role in time and space and how we could still be friends, in what way, and all of that. It will be okay, but as for now I feel hunted, in distress. I feel like I'm loosing controll, but just for a bit, I'm just a few days behind.
- I've been eating a lot
- I've been having a cold that lefts me feeling drained and incapable of being as fun among friends and feeling like myself
- My room is being painted, leaving me to sleep in the couch with my stuff spread around the apartment and me shattered like pieces of documents in a office space
- The concert is over (it went well)
Right now
Yesterday night I invited out my friend G for a "joppe" at the mountain of Masthugget - the central freespace where the sky and the city makes you battle between which view you love the most, free air to fill with illegal fragrances, lovely drug bubbles.
He suddenly asks how I perceived him in the beginning of our friendship and as I start investigating it I remember how I felt a bit obliged to have sex with him and whilst sex with him felt compulsive, I let it continue in its destructive cycle, I let myself fell apart and be recollected within and around our meetings.
I told him all this, I told him I also how I used to look up to him. As I thought of him to be so cool I wanted to please him somehow because it gave me social cred as well. To all this he responded with understanding and said that it was times he had given thought. He apologized for never checking in on any signs and being intolerate and stupid. He said he had thought of us equal without considering the factors that actually made us inequal (age, gender). I told him thank you when he apologized. I hadn't thought of bringing it up that night, maybe never. Maybe I hadn't even considered the amout of guilt he actually deserved, but it felt nice there and then to actually show your pain and gain back some of my satisfaction. And I will consider this more, my role in time and space and how we could still be friends, in what way, and all of that. It will be okay, but as for now I feel hunted, in distress. I feel like I'm loosing controll, but just for a bit, I'm just a few days behind.
- I've been eating a lot
- I've been having a cold that lefts me feeling drained and incapable of being as fun among friends and feeling like myself
- My room is being painted, leaving me to sleep in the couch with my stuff spread around the apartment and me shattered like pieces of documents in a office space
- The concert is over (it went well)
Förkylningssnurr
25 september
Jag tror att den sociala masken jag bär, börjar skava, och mina ryckningar och min stora möda med att låta den sitta medan jag kör vidare mitt skådespel börjar märkas, och snart kommer de fatta att jag är en bluff och jag kommer aldrig kunna få upprättelse igen.
Jag får lust att varna alla jag känner för mig, och sen lägga mig och skrika som ett barn. Berömma de jag älskar; José, Felix, mina vänner, säga att de är bättre än mig, och till de jag inte orkar krypa för: förkasta, försöka förvränga i minnet så att jag inte orkar skulden över att även dem ska se ner på mig. Jag skäms, jag tycker synd om er. Jag tycker synd om José som fick säga tre gånger idag att det inte gjorde någonting att jag höll honom uppe hela natten. Och när jag sa att han inte skulle göra slut om jag var dålig på konserten imorgon. Och det var ett skämt, men i det fanns ett sammanhang som jag menade, som jag värjde mig inför, och det såg han i mina ögon, och han förstod inte vilka algoritmer det var och då blev vi avbrutna av en UNHCR- volontär, just då, men jag tror jag menade något i stuk med ”Hej José, jag förlitar mig så mycket på andras bekräftelse. Jag vet inte om jag är bra om jag inte får höra det av någon. Jag kommer troligtvis hata mig själv efteråt och vara lite av ett vrak, och jag är ofta ett vrak, men du märker det inte för jag döljer det för dig.” Jag tycker synd om alla som måste trippa på tå runt mig för att inte jag ska få ont. Och jag får ont, så himla lätt, orättvist lätt. För andra och för mig! Hur kan jag hitta tillbaka till att uppbåda luft att skapa mig ett luftutrymme och skapa mig plats och skapa mig ryggrad och inneboende hejaklack? Ibland känns det som att det enda jag har är mina egna självömkande tankar.
Saker jag kan förstå med mitt förnuft når ändå inte in på grund av mina känslor. Som att José inte vill vara med mig om jag är med andra. Spelar inte jag störst roll? Är det egoistiskt av mig att tänka så? Att han inte kompromissar fastän jag gör det. Att det känns orättvist på något vis, fastän känslor ju faktiskt är det. Och att sätta sig själv först också är det ibland.
To my cradle
I'm in love i'm in love
Remembering backwards
a constant tickling shimmering
that is yet, still
to come
What is love
is it being blind?
Feeling hugged
or in despair
If we open our hearts completely to each other that's how we would love forever and forever
and daring to do so is taking it in not letting it go
do I want to let you go? Not tomorrow, not tomorrow
I want to dance in a club with a wooden floor and
loose ourselves into music I wanna spend the winter in your blankets and
give you a nosetrimmer for christmas
and on our last dinner I will wear a red dress
and your eyes will be glowing
of gold
and i've feared to be getting old you know
but you make time into music, baby,
we live in a song ain't it,
sometimes, the record is scratched but we'll mend it
att längta in till någon
Hon ville vara vacker när han såg på henne, så hon sträckte på halsen och skrattade åt alla rätt riktningar, skickade blixtrar mot hans oförstående ögon (och snart skulle han förstå, och hans ögon skulle bli gröna av avund, åksjuka av längtan).
skolkurator
"Äntligen får jag höra poesi som är bra"
Jag börjar gråta efter andra försöket att hålla in tårarna men jag tror han sett att de varit påväg sen innan, en brännande sen accepterande ton i blicken. Kuratorer ska inte tycka något, bara vilja rädda. Jag berättar hur stora mina drömmar är och jag ser att han inte tror mig men en dag ska jag visa honom också, tills dess får han rädda mig. 50 minuter på att sätta fingret på vem jag är, han säger att han tror vi behöver 50 till men han kan nog hjälpa mig. Jag berättar grundläggande meriter; hur många terapefter jag haft, att jag slutade när jag var 18, de olika levnadsformerna jag befunnit mig i. Han säger att vi nog inte behöver gräva upp hela livshistorian, men iallafall en del. "Jag vill inte känna såhär längre", säger jag strax innan vi bokar nästa tid. Mina inälvor är hackade och omskakade tillsammans med frukosten jag pressade ner imorse. Om det förut var som att min skugga tog sig upp från marken och ersatte mig så springer den nu efter mig och hotar om att komma upp hit igen, tvinga bort konturerna och allt det mänskliga ner på golvet istället, jag springer men gråter och skulle behöva någon som jag bara kan brista inför, någon som kan hålla i mina armar som man griper tag i den som inte kan simma, någon som kan säga inte ryck upp dig eller det blir bättre men: herregud vännen, du håller ju på att dö, kom så tar vi dig härifrån.
hej saferide
''Ring mig'' viskar hon. Jag ringer, och ringer, tillslut svarar hon och pratar om blod. Hon gråter och ber om förlåtelse. När hon lägger på luren faller jag litegrann och tar sedan upp hemtelefonen, ringer ambulansen. Hinner tänka: wow, första gången! När personen i växeln svarar börjar jag gråta, men får fram informationen och adressen och hennes personnummer. De skickar ut ambulans medan jag pratar, och när vi lagt på försöker jag ringa henne igen utan att lyckas, så jag skriver till henne att allt kommer att ordna sig, försöker låta myndig, försöker få henne att lyssna, som om hon inte var samma person fortfarande. Det slår mig att jag inte vet, att jag inte kan se hennes ögon. Ambulansmännen ringer snart upp igen och ber om vägbeskrivning. Hon bor verkligen ute mitt i ingenstans, det finns inga resurser. Jag och hon pratar igen, men vi svarar inte på varandras frågor utan pratar om helt olika saker. Hon gormar om att jag inte ska lägga mig i någon annans business. Jag säger att jag inte vet hur illa det är och därför måste jag liksom lägga mig i, och så säger jag att hon måste trycka någonting mot såren. Det här påverkar inte bara henne. Hon är arg och lägger på, men det är inte viktigt längre.
Jag får inte dåligt samvete förrän det dröjt en kvart, när ambulansmannen ringer upp igen och säger att dem är hos henne. Att hon lever, att vaktmästaren kom och låste upp och att ambulansen var där och att de inte kommer lämna henne ensam förrän de vet att det fungerar. Då undrar jag hur många som vaknade på internatet där hon bor, om sirenerna var på, hur många som undrar, hur mycket dem där efterspillrorna kommer att svida, hur hon kommer att hata allas uppmärksamhet och också hur hon kommer hata mig. Då tänker jag att jag kan dö nu, och så undrar jag hur i tusan jag kommer orka upp till skolan nästa dag, och hur jag kommer orka springa ikapp hela tiden, och imorgon är det teaterpremiär och jag faller i orolig sömn.
Stilla natt
''Ring mig'' viskar hon. Jag ringer, och ringer, tillslut svarar hon och pratar om blod. Hon gråter och ber om förlåtelse. När hon lägger på luren faller jag litegrann och tar sedan upp hemtelefonen, ringer ambulansen. Hinner tänka: wow, första gången! När personen i växeln svarar börjar jag gråta, men får fram informationen och adressen och hennes personnummer. De skickar ut ambulans medan jag pratar, och när vi lagt på försöker jag ringa henne igen utan att lyckas, så jag skriver till henne att allt kommer att ordna sig, försöker låta myndig, försöker få henne att lyssna, som om hon inte var samma person fortfarande. Det slår mig att jag inte vet, att jag inte kan se hennes ögon. Ambulansmännen ringer snart upp igen och ber om vägbeskrivning. Hon bor verkligen ute mitt i ingenstans, det finns inga resurser. Jag och hon pratar igen, men vi svarar inte på varandras frågor utan pratar om helt olika saker. Hon gormar om att jag inte ska lägga mig i någon annans business. Jag säger att jag inte vet hur illa det är och därför måste jag liksom lägga mig i, och så säger jag att hon måste trycka någonting mot såren. Det här påverkar inte bara henne. Hon är arg och lägger på, men det är inte viktigt längre.
Jag får inte dåligt samvete förrän det dröjt en kvart, när ambulansmannen ringer upp igen och säger att dem är hos henne. Att hon lever, att vaktmästaren kom och låste upp och att ambulansen var där och att de inte kommer lämna henne ensam förrän de vet att det fungerar. Då undrar jag hur många som vaknade på internatet där hon bor, om sirenerna var på, hur många som undrar, hur mycket dem där efterspillrorna kommer att svida, hur hon kommer att hata allas uppmärksamhet och också hur hon kommer hata mig. Då tänker jag att jag kan dö nu, och så undrar jag hur i tusan jag kommer orka upp till skolan nästa dag, och hur jag kommer orka springa ikapp hela tiden, och imorgon är det teaterpremiär och jag faller i orolig sömn.
kärlek och komplex
g vill vara min egen men när hon tittar bort, är sårad eller säger att hon nog måste gå så blir jag avundsjuk och jag vill hålla fast henne och jag vill.så.gärna att hon ska känna likadant som mig (när jag inte ens vet vad jag själv känner)
Vi ligger ned och hon försöker pressa ned styriga tankar i fin brodyrsömn. Hon sa en gång att hennes sömnlöshet berodde på att hon hade så mycket i huvudet som inte kunde tänkas bort. Jag ser på henne och önskar att hon kunde tycka om att sova med armarna om mig (fast hade hon gjort det hade det också blivit så vansinnigt varmt och trångt att jag nog inte stått ut och börjat avvänja henne det ändå).
Vi ser på en film om ballerinor och hon kommenterar hur beniga de är, hennes rumskamrat håller med och jag kan bara inte dela med mig av hur vackra jag tycker att de är, och hur mycket jag vill bli som dem (jag kommer aldrig kunna se ut så). Idag lade jag mig ned i hennes soffa och bara grät (och skrattade för att hon i förtvivlan började göra danser. Det blev så absurt att det var roligt) och när hon frågade varför jag grät så kunde jag inte säga att det var för att det kändes som att mina lår gick ihop på fler än ett ställe idag,
och mina höftben kändes inte lika tydligt längre och
mina revben kunde man knappt se.
Min röst bar inte orden (och jag lät så ful att jag tänkte att det här skulle göra så att hon skulle hata mig, precis som jag hatar mig) (och jag avskydde hennes tålmodiga leende för att det inte rubbar några känslor, andra än tålamod. Jag står inte ut med att hon kanske stänger av mig och längtar tills jag ska gå) (Och jag står inte ut med att jag själv tvivlar på henne så mycket, och att jag har skrikit på henne för att jag tror att hon har en älskare men att hon stannar ändå). Men tillslut sa jag att jag kände mig hopplös och att jag var ledsen över att jag så ofta anklagade henne. Jag berättade om min mamma och min mormor och om en ärftlig naivitet och vi bråkade och hon sa att hon helt enkelt inte visste vad jag ville, och hon sa en hel massa saker som var så bra för mig att höra att jag nu i efterhand tänker på att jag borde ha sagt att jag tycker att vi ska prata mer med varandra. Tillslut satte hon sig ned bredvid mig igen och när vi varit ute för att handla toapapper hade vi sex på samma soffa och resten av dagen hade hon det där leendet, det trötta eller tålmodiga eller irriterade lilla småleendet som gör mig så osäker. Jag vill veta precis vad hennes avsikter med mig är- om det är att ha en livslång partner, någon att inspireras av, en i den långa raden av tjejer att älska med eller en slags flerfunktionell kompis (för jag kan vara vem som helst om någon bara berättar vilken).
liv i deflation (om att veta och inte ha en aning)
''Jag har hört dig, älskling, men inte lyssnat''
ville jag säga, för skulle sanningen fram så ville jag bara höra hennes röst, innehållet var liksom inte efterfrågat för stunden. Hade jag sagt så, skulle hon bli förnärmad och arg på att jag aldrig lyssnade (jag lyssnar så ofta det behövs men världen är så stor och det finns så mycket att lyssna till). Det borde kunna vara enklare än vad det är nu, tänkte jag.
Vi var i den delen av ett förhållande då vi glädjes över detaljerna; att vi visste vad som skulle komma härnäst, att vi visste den andres favoritfrukostflingor. Men vi visste inte vart den andra ville, eller vad den tänkte på, och vi hängde oss fast vid varje litet avslöjande levererat i leenden, ord eller i händer som möts.
ville jag säga, för skulle sanningen fram så ville jag bara höra hennes röst, innehållet var liksom inte efterfrågat för stunden. Hade jag sagt så, skulle hon bli förnärmad och arg på att jag aldrig lyssnade (jag lyssnar så ofta det behövs men världen är så stor och det finns så mycket att lyssna till). Det borde kunna vara enklare än vad det är nu, tänkte jag.
Vi var i den delen av ett förhållande då vi glädjes över detaljerna; att vi visste vad som skulle komma härnäst, att vi visste den andres favoritfrukostflingor. Men vi visste inte vart den andra ville, eller vad den tänkte på, och vi hängde oss fast vid varje litet avslöjande levererat i leenden, ord eller i händer som möts.
Jag var inne på en annan bana. Hon strök mig över håret. Hennes hand var alltid så tung och rastlös, jag visste inte om hon älskade att röra vid mig eller om hon inte ville göra mig besviken. Jag ville inte blötlägga henne med mina skulder och långa rader av gråtmeningar och ångest, men hon frågade så ofta och krävde svar. Jag satt i ett skruvstäd men var ofta för trött för att ens få ont av det hårda greppet.
Jag ser på vågen.
Siffrorna är samma. Jag har svultit i en vecka men ingenting har ändrats. Förvisso har jag bytt våg däremellan, står på en ny slags dom, men det känns som att jag har gått upp i vikt. Min mage putar, den pekar och mina kärlekshandtag växer. Jag vill bara gråta. Ingenting funkar.
samling tankar
att tappa vikt utan att försöka och andra omöjligheter
Min arm värker efter att hon bitit mig (vi brottades på låtsas i parken). Vi är tillsammans igen efter att hon ringde mig. Jag orkade bara inte såra (henne) mer. Och det kan ju vara bra, när man är med henne. Men hon är så deprimerad. Biter alldeles för hårt och somnar mitt på dagen. Och jag har inte spytt på en vecka men började idag, för jag är fortfarande för stor. Men jag har hittat en ny låt som är lätt att spela på gitarr, och jag har lagt upp en träningsplan igen. Imorgon ska jag jobba (jippi för att vara anställd), och i helgen bara ha det bra.
kan inte sova
Mitt hår är så ojämnt klippt att jag inte riktigt kan se mig själv i spegeln. Jag satt på ett brunslock i min trädgård när hon vandrade runt mig, slet i hårtestarna, sprutade kallt vatten med en vattenpistol och kammade ned självfallet så att öronen blev alldeles röda. Hon klippte hänsynslöst och på min efterfrågan. Sedan grät jag i duschen och när jag kom ut i vardagsrummet kysste jag henne. Imorgon ska vi äta på restaurang (jag som hade gett upp det där med att äta).
blockljusväggar, extremt illamående
Jag tror att jag precis har gjort slut med min flickvän, och det blev ett år, sju månader och två dagar. ''Jag vet inte riktigt vem jag är men jag vet att jag är din'' passar inte in längre. Jag är lite borttappad och åt ungefär åtta stycken Napolitankar från en hel ask någon ställt in i mitt rum. Imorgon är första dagen på nya jobbet, så tyvärr kan jag inte häva i mig de tolv starkölen jag har i min garderob. Jag hade velat ringa någon men jag vet inte vem (det var ju hon jag brukade ringa, ända tills i slutet), så jag tror att jag istället tar en promenad.
tankepaus
Jag vet vad jag ska säga när vi träffas
(''It's quite a lot to get used to, but it's probably more for you'')
och kyssa hens hand,
och be henne berätta vad hon tror om allting,
för min flickvän kom precis ut som trans,
eller är ''unsure about it but thinks so''. Jag ville skriva det här för jag har bestämt mig för att även om jag tror att jag är lesbisk, och det känns så nu och har alltid känts så, så kan jag inte kasta bort en hel människa på grund av dess kön.
Varför ska en hel världsbild rubbas över ett pronomen? Fast kanske blir det mer förändring än den fysiska, det är upp till henne.
no shit
Jag kunde inte gå ut igår. Det kändes som att någon skulle äta upp mig så jag var tvungen att stanna inomhus. I en soffa delad av tre började jag gråta och kunde inte sluta förrän eftertexterna till The Exorcist började rulla, men de andra märkte ingenting. Det är märkligt hur dåligt jag fungerar nu för tiden. Och idag vill hon träffas, för hon saknar mig, och hon säger att hon behöver mig. Åh och min aptit är tillbaka. Den försvann strax efter att jag hade färgat håret grönt och förstärktes när vi hade sagt hejdå, men nu är jag hungrig igen och jag försöker ignorera det, för jag har precis gått ned tre kilo och vill aldrig tillbaka.
idag klarar jag bara av observationer
Jag mindes hur mycket jag drömt om igelkottar det senaste. Slog upp i ett drömlexikon. Förstod ingenting. Idag grät jag när jag kom hem. Jag satt vid ryggsäcken och plötsligt kändes allt så hopplöst. Sjuksköterskan jag pratade med i telefon om min migrän idag pratade så snällt med mig. Kanske borde jag ringa henne och fråga om alla mina gråtattacker. Jag saknar förklaringar till allt vad den mänskliga kroppen kan hitta på i sin absurdism.
När den tunga mannen som bor här och är tillsammans med min mamma duschar så låter det som slagregn. Allt han gör blir storskaligt. Han öser på krydda när han lagar mat, stånkar högt när han går, höjer volymen på tv-apparaten, är på något sätt alltid fullständigt där eller fullständigt frånvarande.
fire
Plötsligt, som om mina panikartade färgsignaler gått fram, eller universum bestämt sig för att jämna ut nederbörden lite bland de små liven, så kommer de finaste av vänner - de som faktiskt finns kvar, men drunknat lite tillfälligt i en rödvinsflod när jag vänt ryggen om för att gråta, och varken hört eller sett hur de skrikit för att få min uppmärksamhet eller viftat med sina gitarrer för att jag ska se. Plötsligt har Fikus målat en tavla, och jag gråter nästan en skvätt till,- det är ett porträtt på mig, en målad version av en bild som togs någon gång förra sommaren när jag hade spenderat en hel natt under stjärnorna (då vi pratade och kysstes och tänkte högt om astronomi och om varför en del människor nöjer sig med det enkla), och när jag sa, som på rim, att jag är så fruktansvärt ful på den bilden, så sa Fikus (och han var den första, det är han alltid, till att böja det omöjliga till något fint), att jag var vacker (och att jag alltid är vacker, och så målade han den där bilden, och tamigtusan- nu gråter jag, över något så banalt som skönhet - nej, den här gången gråter jag över vänskap, och värme, och eftertänksamhet, och över att jag alltid har önskat mig ett överraskningsparty och att detta var precis som att få ett). Och jag gråter över Sebastian och över att vi är lika och att han förstår mig och allt jag försöker få sagt trots att han är några år äldre och studerar matlagning i Örebro, och att jag förstår honom och allt han försöker få sagt trots att jag är några år yngre och studerar teater i Uddevalla. Jag vill gifta mig med dem båda (jag är homosexuell och skulle nog aldrig gifta mig) och skaffa tio barn (vet inte om jag vill ha barn). Ni är bäst. Jag saknar er.
blå
Jag har legat med tre olika personer sedan början av förra veckan. I lördags så skrek jag och L åt varandra. Hon kallade mig destruktiv och jag kallade henne kall och oförstående. Hon sa att hon brydde sig om mig. Om hon gör det, så hoppas jag att hon gör det för att hon tycker om mig och inte för att hon inte skulle tycka illa om sig själv om hon hade låtit mig vara. Men hon svarar inte när jag skriver till henne nu. Och vi kramades aldrig när vi skildes åt dagen efter, och inte heller när vi hade skrikit klart kvällen innan. Kanske var det mitt fel, som bara gick (två gånger). Visserligen gick hon bredvid men jag har gjort henne osäker så många gånger nu, att det måste vara svårt att ta första steget. Jag vet hur det känns, för jag gör också mig osäker.
Problemet är att jag inte vet vem jag ska ringa längre, (och jag intalar mig att de jag hade kunnat ringa ändå inte vill höra. Det är svårt att veta vad som är sant nu). Jag borde be om ursäkt för något. Vad som helst. (L läser inte min blogg, hon slutade med det för många månader sedan, det känns säkert att skriva det här, men det hade inte gjort så mycket om hon läste heller för vi har delat så mycket och jag vill gärna hitta tillbaka).
Jag skaffade ett nytt abonnemang till min mobil idag. Det är 100 fria samtal och 100 fria sms per månad. De jag brukade ringa till är påväg bortåt. Jag tror att det var jag som slutade höra av mig (jag hade ett dåligt avtal sist - det kostade för mycket. Tänkte att de kunde höra av sig om de ville något. Och så var jag ganska ledsen också).
Jag önskar att jag kunde blinka i någon färg när jag var ledsen, så att man kunde ta avstånd eller komma nära och ge mig en kram. Kanske så är det redan så, att jag blinkar, men att ingen vågar komma fram. Allting borde förvarnas om. Att en person är ledsen, eller att en annan kommer att bli alldeles galen och börja skicka hjärtan på facebook om man kysst varandra, eller att man kan få otroliga konsekvenser av att bara titta in i någons ögon för länge. Sådana saker.
blodbank (bloodbank)
x När jag kom hem pustade jag ut dagen som gått i små rökpuffar - fick lite tid över för mig själv, lyssnade på tystnaden. Och tystnaden sa: idag är en sådan dag. När jag inte längre kan springa, när jag inte har någon musik kvar att lyssna på, när jag tvingar mig själv att ignorera hungern - då har jag bara mig själv kvar, och därmed henne.
xx Jag vet att jag måste tänka på henne massor nu, så att jag liksom tänker klart henne - hon ska förbrukas fullständigt, inte en hårsmån ska vara kvar att lida över. Kom på middag, allt ska bort. Ät det där skrattet. Ät tankar med ord på. Drick blod. Jag orkar inte allt själv (och dessutom är jag på diet).
Jag vet att jag måste gråta och vara ledsen för att det är över, men det gör så ont och jag vill syssla med annat. Behöver ockupera alla ingångar. Så jag höjer musiken. Äter mat och spyr sedan upp den. Fördriver värdefull tid. Och där ligger hon och blir över. Det är inte klokt, jag skaffar mig själv problem. Så känns det. Även fast hon är i högsta grad levande någon annanstans, så ligger hon kvar här och är inte det. Alla ord som faller till marken. Förut var de rep jag kunde svinga mig i - och nu är de gråa maskar som för länge sedan har stelnat. Jag sparkar lite på en. Den duger inte till någonting. När någon försvinner så är det så mycket som dör. Jag tror inte att jag insåg hur mycket jag gillade de där repen. Det var liksom dem jag klättrade på. Varför har jag alltid behövt rep för att ta mig någonstans?
xxx Sedan drog jag på mig hennes tröja. Hennes vars ansikte jag tittat bort från varje gång det vågat uppenbara sig i mitt minne - hennes vars lukt jag helt uteslutit, vars röst jag förbjudit. Jag tog på mig hennes högst brottsliga tröja och släppte in henne igen. Jag hade hoppats på att hon skulle kidnappa mig. Då hade jag kanske kommit fram till något (typ att jag är glad över att hon träffar andra än mig). Istället hände ingenting - minnena förändrades inte. De kom bara lite närmare. Tröstade inte. Förundrade bara, förblindade. Och jag grät. Men kom inte fram till något. Det stör mig så att jag sitter fast. Jag vet liksom inte längre om det är henne jag ska skylla på för att jag är ledsen. Det känns snarare som att jag letar efter legitima anledningar till att gråta.
ingenting kommer någonsin att ordna sig
Iskyla vibrerar mellan väggarna
jag kom hem, fann min syster på golvet, sågspånsbeströdd
hör något om ett slagsmål
Det knackar på min sovrumsdörr, jag imiterar en död fågel
han travar runt i hemmet, avdunstar ilskemoln och förvirrad gråt och jag vill
hoppa in i hans famn, för han är min pappa
men jag ligger kvar i min säng
han kommer inte att komma in
dörren är låst
det sista jag skrek åt honom var att lämna henne ifred och sen
skrek jag till mamma att inte ringa polisen
att jag ordnar allting
kanske är det därför hon tror att jag ska ordna allting
för att jag lät så säker
Det är illa, faktiskt
med min hals
den har värkt och gjort ont i två veckor nu som om någonting är på väg upp
min syster såg ut som en liten älva i hennes alldeles för stora spetsklänning
med sågspåret som glitter
hon var så ledsen
jag skrev henne ett brev, skrev om styrka
skrev att pappa luktar prutt om morgnarna
skrev sånt man skriver när man är säker
när allt ska ordna sig
(det kommer att ta väldigt, väldigt lång tid för oss att förlåta den här kvällen och vi kommer aldrig att glömma den och inte han heller. hur snäll han är imorgon. jag har skrivit ned allt. jag ordnar det här.)
men då hade du
Det gör ont, men jag ångrar mig inte. Jag grät och L höll om mig. Sedan drack vi te. Trots allt så känns det som att universum hela tiden försöker vara på min sida. Drar världen ifrån mig något, till exempel Ese, eller pappa, så får jag en hel del annat i gengäld. Små rosor i form av fyra plötsliga modelljobb, skrivarlusten tillbaka (och på rymmen igen), nya bra lärare i alla skolämnen, en plötslig lägenhet. Jag hittar kläder på gatan, riktigt snygga, som jag tar med mig hem, tvättar, hänger upp i olikfärgade galgar i gardinstången i små gardinimitationer. Grannarna tassar på tå utanför, hör vispoppen, hoppar till när rosorna där utanför sprätter mot fötterna och poppar bort i skymningen på en olydig svart häst som hellre velat springa i öknen än stå här i hagen. Försöker universum vara på min sida så lyckas det inte alltid. Men det är snällt att försöka.
Jag vaknar upp en outgrundlig morgon. Iskall nikotindryck målar lektioner blå av mildhet och föromjukelse när jag stirrar dött, stressar fram tankar som inte är mina. Jag tror att jag stoppade undan något i mitt undermedvetna och det har skavt sedan dess. Människor är krångliga, säger jag, från min position. Har du någonsin sett en modell av ett nervutskott? Vi ligger i varsitt rör och är i närheten av men aldrig nära varandra, samtidigt som vi aldrig kan bli självständiga öar.
Platons teorier om kärlek smyger förbi ögonlocken, som fladdrar till efter vinddraget, och plötsligt är allt logiskt i en cirkel. VI ÄR SÅ ENSAMMA I VÅRA PARALELLA SYSTEM. Den närmaste närheten vi har är sexet. När vi tror oss möta andras själar (trots att själen kanske bara är ett påfund, trots att det egentliga JAGET finns i huvudet, är osynligt, och inte kan möta någon annan med möjligt (OBS: teori) undantag för den scitzofrene kanske), så gnuggar vi oss närmare varandra, vill komma in
