Hemligt

 

xx Jag vet att jag måste tänka på henne massor nu, så att jag liksom tänker klart henne - hon ska förbrukas fullständigt, inte en hårsmån ska vara kvar att lida över. Kom på middag, allt ska bort. Ät det där skrattet. Ät tankar med ord på. Drick blod. Jag orkar inte allt själv (och dessutom är jag på diet).

Jag vet att jag måste gråta och vara ledsen för att det är över, men det gör så ont och jag vill syssla med annat. Behöver ockupera alla ingångar. Så jag höjer musiken. Äter mat och spyr sedan upp den. Fördriver värdefull tid. Och där ligger hon och blir över. Det är inte klokt, jag skaffar mig själv problem. Så känns det. Även fast hon är i högsta grad levande någon annanstans, så ligger hon kvar här och är inte det. Alla ord som faller till marken. Förut var de rep jag kunde svinga mig i - och nu är de gråa maskar som för länge sedan har stelnat. Jag sparkar lite på en. Den duger inte till någonting. När någon försvinner så är det så mycket som dör. Jag tror inte att jag insåg hur mycket jag gillade de där repen. Det var liksom dem jag klättrade på. Varför har jag alltid behövt rep för att ta mig någonstans?

 

xxx Sedan drog jag på mig hennes tröja. Hennes vars ansikte jag tittat bort från varje gång det vågat uppenbara sig i mitt minne - hennes vars lukt jag helt uteslutit, vars röst jag förbjudit. Jag tog på mig hennes högst brottsliga tröja och släppte in henne igen. Jag hade hoppats på att hon skulle kidnappa mig. Då hade jag kanske kommit fram till något (typ att jag är glad över att hon träffar andra än mig). Istället hände ingenting - minnena förändrades inte. De kom bara lite närmare. Tröstade inte. Förundrade bara, förblindade. Och jag grät. Men kom inte fram till något. Det stör mig så att jag sitter fast. Jag vet liksom inte längre om det är henne jag ska skylla på för att jag är ledsen. Det känns snarare som att jag letar efter legitima anledningar till att gråta.