Hemligt

Humöret upp och ned, men igårnatt var jag ett rastlöst as. Sprängfärdig. Samma ångest som drev ut mig ur uddevallalägenheten och ner på den där baren i stan en natt, samma ångest som drog iväg mig på mina två resor. Jag behöver göra en närmast vetenskaplig studie av varför jag blir sån? Var hemma hos José och såg in i hans ögon, men jag var ett djur, och jag kunde inte SE, jag kunde inte vila i blicken, och han kunde inte se mig. Mitt innersta. Är det min natur som reagerar så, för att jag till naturen inte vill visa mig HEL för någon? Alltså i min helhet? Det känns bara bra när jag skriver.

 

Det måste vara något, något som märks. Jag var likadan när jag var hos Yusuf, han kallade det hyperaktiv. José visste inte vad han skulle kalla det, men han sa att han såg att nåt var jobbigt, att han ville ta hand om mig, han skämtade om att jag var galen. Han sa att jag gjorde honom nervös. Fattade i Turkiet att jag blev sån för att jag var understimulerad. Är det äldre män, ensamhet, uttråkan som lockar fram detta? Den bubbliga sprickfärdigheten... Där jag vill ställa allt på ända. Skrika ut en rasande scen. Är det teatern som lugnar mig? Är det teaterbrist jag har?

 

Är det något specifikt som lockar fram det? Bakomliggande känslan är ensamhet... Föräldralöshet, just den där som jag kände när jag var liten, snudd på obeskrivligt men som ett sting i magen, extrem tomhet, en känsla av att tiden går men inte på rätt sätt. Ett behov av att hamna i min kropp igen och bli en pilot.