Hemligt

"Äntligen får jag höra poesi som är bra"

 

Jag börjar gråta efter andra försöket att hålla in tårarna men jag tror han sett att de varit påväg sen innan, en brännande sen accepterande ton i blicken. Kuratorer ska inte tycka något, bara vilja rädda. Jag berättar hur stora mina drömmar är och jag ser att han inte tror mig men en dag ska jag visa honom också, tills dess får han rädda mig. 50 minuter på att sätta fingret på vem jag är, han säger att han tror vi behöver 50 till men han kan nog hjälpa mig. Jag berättar grundläggande meriter; hur många terapefter jag haft, att jag slutade när jag var 18, de olika levnadsformerna jag befunnit mig i. Han säger att vi nog inte behöver gräva upp hela livshistorian, men iallafall en del. "Jag vill inte känna såhär längre", säger jag strax innan vi bokar nästa tid. Mina inälvor är hackade och omskakade tillsammans med frukosten jag pressade ner imorse. Om det förut var som att min skugga tog sig upp från marken och  ersatte mig så springer den nu efter mig och hotar om att komma upp hit igen, tvinga bort konturerna och allt det mänskliga ner på golvet istället, jag springer men gråter och skulle behöva någon som jag bara kan brista inför, någon som kan hålla i mina armar som man griper tag i den som inte kan simma, någon som kan säga inte ryck upp dig eller det blir bättre men: herregud vännen, du håller ju på att dö, kom så tar vi dig härifrån.