Hemligt

Plötsligt, som om mina panikartade färgsignaler gått fram, eller universum bestämt sig för att jämna ut nederbörden lite bland de små liven, så kommer de finaste av vänner - de som faktiskt finns kvar, men drunknat lite tillfälligt i en rödvinsflod när jag vänt ryggen om för att gråta, och varken hört eller sett hur de skrikit för att få min uppmärksamhet eller viftat med sina gitarrer för att jag ska se. Plötsligt har Fikus målat en tavla, och jag gråter nästan en skvätt till,- det är ett porträtt på mig, en målad version av en bild som togs någon gång förra sommaren när jag hade spenderat en hel natt under stjärnorna (då vi pratade och kysstes och tänkte högt om astronomi och om varför en del människor nöjer sig med det enkla), och när jag sa, som på rim, att jag är så fruktansvärt ful på den bilden, så sa Fikus (och han var den första, det är han alltid, till att böja det omöjliga till något fint), att jag var vacker (och att jag alltid är vacker, och så målade han den där bilden, och tamigtusan- nu gråter jag, över något så banalt som skönhet - nej, den här gången gråter jag över vänskap, och värme, och eftertänksamhet, och över att jag alltid har önskat mig ett överraskningsparty och att detta var precis som att få ett). Och jag gråter över Sebastian och över att vi är lika och att han förstår mig och allt jag försöker få sagt trots att han är några år äldre och studerar matlagning i Örebro, och att jag förstår honom och allt han försöker få sagt trots att jag är några år yngre och studerar teater i Uddevalla. Jag vill gifta mig med dem båda (jag är homosexuell och skulle nog aldrig gifta mig) och skaffa tio barn (vet inte om jag vill ha barn). Ni är bäst. Jag saknar er.

Jag har legat med tre olika personer sedan början av förra veckan. I lördags så skrek jag och L åt varandra. Hon kallade mig destruktiv och jag kallade henne kall och oförstående. Hon sa att hon brydde sig om mig. Om hon gör det, så hoppas jag att hon gör det för att hon tycker om mig och inte för att hon inte skulle tycka illa om sig själv om hon hade låtit mig vara. Men hon svarar inte när jag skriver till henne nu. Och vi kramades aldrig när vi skildes åt dagen efter, och inte heller när vi hade skrikit klart kvällen innan. Kanske var det mitt fel, som bara gick (två gånger). Visserligen gick hon bredvid men jag har gjort henne osäker så många gånger nu, att det måste vara svårt att ta första steget. Jag vet hur det känns, för jag gör också mig osäker.

 

Problemet är att jag inte vet vem jag ska ringa längre, (och jag intalar mig att de jag hade kunnat ringa ändå inte vill höra. Det är svårt att veta vad som är sant nu). Jag borde be om ursäkt för något. Vad som helst. (L läser inte min blogg, hon slutade med det för många månader sedan, det känns säkert att skriva det här, men det hade inte gjort så mycket om hon läste heller för vi har delat så mycket och jag vill gärna hitta tillbaka).

 

Jag skaffade ett nytt abonnemang till min mobil idag. Det är 100 fria samtal och 100 fria sms per månad. De jag brukade ringa till är påväg bortåt. Jag tror att det var jag som slutade höra av mig (jag hade ett dåligt avtal sist - det kostade för mycket. Tänkte att de kunde höra av sig om de ville något. Och så var jag ganska ledsen också).

 

Jag önskar att jag kunde blinka i någon färg när jag var ledsen, så att man kunde ta avstånd eller komma nära och ge mig en kram. Kanske så är det redan så, att jag blinkar, men att ingen vågar komma fram. Allting borde förvarnas om. Att en person är ledsen, eller att en annan kommer att bli alldeles galen och börja skicka hjärtan på facebook om man kysst varandra, eller att man kan få otroliga konsekvenser av att bara titta in i någons ögon för länge. Sådana saker.