Förkylningssnurr
25 september
Jag tror att den sociala masken jag bär, börjar skava, och mina ryckningar och min stora möda med att låta den sitta medan jag kör vidare mitt skådespel börjar märkas, och snart kommer de fatta att jag är en bluff och jag kommer aldrig kunna få upprättelse igen.
Jag får lust att varna alla jag känner för mig, och sen lägga mig och skrika som ett barn. Berömma de jag älskar; José, Felix, mina vänner, säga att de är bättre än mig, och till de jag inte orkar krypa för: förkasta, försöka förvränga i minnet så att jag inte orkar skulden över att även dem ska se ner på mig. Jag skäms, jag tycker synd om er. Jag tycker synd om José som fick säga tre gånger idag att det inte gjorde någonting att jag höll honom uppe hela natten. Och när jag sa att han inte skulle göra slut om jag var dålig på konserten imorgon. Och det var ett skämt, men i det fanns ett sammanhang som jag menade, som jag värjde mig inför, och det såg han i mina ögon, och han förstod inte vilka algoritmer det var och då blev vi avbrutna av en UNHCR- volontär, just då, men jag tror jag menade något i stuk med ”Hej José, jag förlitar mig så mycket på andras bekräftelse. Jag vet inte om jag är bra om jag inte får höra det av någon. Jag kommer troligtvis hata mig själv efteråt och vara lite av ett vrak, och jag är ofta ett vrak, men du märker det inte för jag döljer det för dig.” Jag tycker synd om alla som måste trippa på tå runt mig för att inte jag ska få ont. Och jag får ont, så himla lätt, orättvist lätt. För andra och för mig! Hur kan jag hitta tillbaka till att uppbåda luft att skapa mig ett luftutrymme och skapa mig plats och skapa mig ryggrad och inneboende hejaklack? Ibland känns det som att det enda jag har är mina egna självömkande tankar.
Saker jag kan förstå med mitt förnuft når ändå inte in på grund av mina känslor. Som att José inte vill vara med mig om jag är med andra. Spelar inte jag störst roll? Är det egoistiskt av mig att tänka så? Att han inte kompromissar fastän jag gör det. Att det känns orättvist på något vis, fastän känslor ju faktiskt är det. Och att sätta sig själv först också är det ibland.
