Hemligt

g vill vara min egen men när hon tittar bort, är sårad eller säger att hon nog måste gå så blir jag avundsjuk och jag vill hålla fast henne och jag vill.så.gärna att hon ska känna likadant som mig (när jag inte ens vet vad jag själv känner)

 

Vi ligger ned och hon försöker pressa ned styriga tankar i fin brodyrsömn. Hon sa en gång att hennes sömnlöshet berodde på att hon hade så mycket i huvudet som inte kunde tänkas bort. Jag ser på henne och önskar att hon kunde tycka om att sova med armarna om mig (fast hade hon gjort det hade det också blivit så vansinnigt varmt och trångt att jag nog inte stått ut och börjat avvänja henne det ändå).

 

Vi ser på en film om ballerinor och hon kommenterar hur beniga de är, hennes rumskamrat håller med och jag kan bara inte dela med mig av hur vackra jag tycker att de är, och hur mycket jag vill bli som dem (jag kommer aldrig kunna se ut så). Idag lade jag mig ned i hennes soffa och bara grät (och skrattade för att hon i förtvivlan började göra danser. Det blev så absurt att det var roligt) och när hon frågade varför jag grät så kunde jag inte säga att det var för att det kändes som att mina lår gick ihop på fler än ett ställe idag,

och mina höftben kändes inte lika tydligt längre och

mina revben kunde man knappt se.

Min röst bar inte orden (och jag lät så ful att jag tänkte att det här skulle göra så att hon skulle hata mig, precis som jag hatar mig) (och jag avskydde hennes tålmodiga leende för att det inte rubbar några känslor, andra än tålamod. Jag står inte ut med att hon kanske stänger av mig och längtar tills jag ska gå) (Och jag står inte ut med att jag själv tvivlar på henne så mycket, och att jag har skrikit på henne för att jag tror att hon har en älskare men att hon stannar ändå). Men tillslut sa jag att jag kände mig hopplös och att jag var ledsen över att jag så ofta anklagade henne. Jag berättade om min mamma och min mormor och om en ärftlig naivitet och vi bråkade och hon sa att hon helt enkelt inte visste vad jag ville, och hon sa en hel massa saker som var så bra för mig att höra att jag nu i efterhand tänker på att jag borde ha sagt att jag tycker att vi ska prata mer med varandra. Tillslut satte hon sig ned bredvid mig igen och när vi varit ute för att handla toapapper hade vi sex på samma soffa och resten av dagen hade hon det där leendet, det trötta eller tålmodiga eller irriterade lilla småleendet som gör mig så osäker. Jag vill veta precis vad hennes avsikter med mig är- om det är att ha en livslång partner, någon att inspireras av, en i den långa raden av tjejer att älska med eller en slags flerfunktionell kompis (för jag kan vara vem som helst om någon bara berättar vilken).

''Jag har hört dig, älskling, men inte lyssnat''
ville jag säga, för skulle sanningen fram så ville jag bara höra hennes röst, innehållet var liksom inte efterfrågat för stunden. Hade jag sagt så, skulle hon bli förnärmad och arg på att jag aldrig lyssnade (jag lyssnar så ofta det behövs men världen är så stor och det finns så mycket att lyssna till). Det borde kunna vara enklare än vad det är nu, tänkte jag.

Vi var i den delen av ett förhållande då vi glädjes över detaljerna; att vi visste vad som skulle komma härnäst, att vi visste den andres favoritfrukostflingor. Men vi visste inte vart den andra ville, eller vad den tänkte på, och vi hängde oss fast vid varje litet avslöjande levererat i leenden, ord eller i händer som möts.

 

Jag var inne på en annan bana. Hon strök mig över håret. Hennes hand var alltid så tung och rastlös, jag visste inte om hon älskade att röra vid mig eller om hon inte ville göra mig besviken. Jag ville inte blötlägga henne med mina skulder och långa rader av gråtmeningar och ångest, men hon frågade så ofta och krävde svar. Jag satt i ett skruvstäd men var ofta för trött för att ens få ont av det hårda greppet.

Siffrorna är samma. Jag har svultit i en vecka men ingenting har ändrats. Förvisso har jag bytt våg däremellan, står på en ny slags dom, men det känns som att jag har gått upp i vikt. Min mage putar, den pekar och mina kärlekshandtag växer. Jag vill bara gråta. Ingenting funkar.