men då hade du
Det gör ont, men jag ångrar mig inte. Jag grät och L höll om mig. Sedan drack vi te. Trots allt så känns det som att universum hela tiden försöker vara på min sida. Drar världen ifrån mig något, till exempel Ese, eller pappa, så får jag en hel del annat i gengäld. Små rosor i form av fyra plötsliga modelljobb, skrivarlusten tillbaka (och på rymmen igen), nya bra lärare i alla skolämnen, en plötslig lägenhet. Jag hittar kläder på gatan, riktigt snygga, som jag tar med mig hem, tvättar, hänger upp i olikfärgade galgar i gardinstången i små gardinimitationer. Grannarna tassar på tå utanför, hör vispoppen, hoppar till när rosorna där utanför sprätter mot fötterna och poppar bort i skymningen på en olydig svart häst som hellre velat springa i öknen än stå här i hagen. Försöker universum vara på min sida så lyckas det inte alltid. Men det är snällt att försöka.
Jag vaknar upp en outgrundlig morgon. Iskall nikotindryck målar lektioner blå av mildhet och föromjukelse när jag stirrar dött, stressar fram tankar som inte är mina. Jag tror att jag stoppade undan något i mitt undermedvetna och det har skavt sedan dess. Människor är krångliga, säger jag, från min position. Har du någonsin sett en modell av ett nervutskott? Vi ligger i varsitt rör och är i närheten av men aldrig nära varandra, samtidigt som vi aldrig kan bli självständiga öar.
Platons teorier om kärlek smyger förbi ögonlocken, som fladdrar till efter vinddraget, och plötsligt är allt logiskt i en cirkel. VI ÄR SÅ ENSAMMA I VÅRA PARALELLA SYSTEM. Den närmaste närheten vi har är sexet. När vi tror oss möta andras själar (trots att själen kanske bara är ett påfund, trots att det egentliga JAGET finns i huvudet, är osynligt, och inte kan möta någon annan med möjligt (OBS: teori) undantag för den scitzofrene kanske), så gnuggar vi oss närmare varandra, vill komma in
Kommentarer
Trackback
