Hemligt

''Ring mig'' viskar hon. Jag ringer, och ringer, tillslut svarar hon och pratar om blod. Hon gråter och ber om förlåtelse. När hon lägger på luren faller jag litegrann och tar sedan upp hemtelefonen, ringer ambulansen. Hinner tänka: wow, första gången! När personen i växeln svarar börjar jag gråta, men får fram informationen och adressen och hennes personnummer. De skickar ut ambulans medan jag pratar, och när vi lagt på försöker jag ringa henne igen utan att lyckas, så jag skriver till henne att allt kommer att ordna sig, försöker låta myndig, försöker få henne att lyssna, som om hon inte var samma person fortfarande. Det slår mig att jag inte vet, att jag inte kan se hennes ögon. Ambulansmännen ringer snart upp igen och ber om vägbeskrivning. Hon bor verkligen ute mitt i ingenstans, det finns inga resurser. Jag och hon pratar igen, men vi svarar inte på varandras frågor utan pratar om helt olika saker. Hon gormar om att jag inte ska lägga mig i någon annans business. Jag säger att jag inte vet hur illa det är och därför måste jag liksom lägga mig i, och så säger jag att hon måste trycka någonting mot såren. Det här påverkar inte bara henne. Hon är arg och lägger på, men det är inte viktigt längre.

Jag får inte dåligt samvete förrän det dröjt en kvart, när ambulansmannen ringer upp igen och säger att dem är hos henne. Att hon lever, att vaktmästaren kom och låste upp och att ambulansen var där och att de inte kommer lämna henne ensam förrän de vet att det fungerar. Då undrar jag hur många som vaknade på internatet där hon bor, om sirenerna var på, hur många som undrar, hur mycket dem där efterspillrorna kommer att svida, hur hon kommer att hata allas uppmärksamhet och också hur hon kommer hata mig. Då tänker jag att jag kan dö nu, och så undrar jag hur i tusan jag kommer orka upp till skolan nästa dag, och hur jag kommer orka springa ikapp hela tiden, och imorgon är det teaterpremiär och jag faller i orolig sömn.