Hemligt

Helst skulle jag vilja stå vid sidan om när världen går under, men jag vet inte, allting som händer kommer väl färga av sig på mig ändå. Masshysterin blir så jävla svår att ignorera och min död blir ett slags bidrag till förintelsen. En kedjereaktion, ett grupptryck, en fallen dominobricka. En gång frågade jag min vän vad hon skulle göra om jag dog. Hon svarade att det berodde på om det var ett självmord eller ett vanligt mord och jag lät bli att berätta att om hon frågat mig samma sak skulle jag själv dö på ett eller annat sätt. Det kändes fånigt då, det känns trassligt nu, och trassligare ska det väl bli. Hon gör mig glad och alla de här ledsna känslorna som liksom kommer på köpet är väl mitt fel. Jag tänker hela tiden att hon ska vara räddningen, när hon egentligen är precis vad hon visat sig vara. Det är allt jag får och det är själva besvikelsen från när jag inser det som gör så himla ont. Tomheten! Denna förbannade tomhet. Olycka. ''Det är bara du själv som står i vägen för lyckan, Felicia''.

Jag stängde av mobilen för första gången på länge. Satt på en balkong och försökte gråta så högt som möjligt varje gång jag hörde en människa gå förbi. Jag ville så gärna bli räddad, ha en arm om mig och en snäll röst som inte frågade. Ville inte behöva förklara mig eller berätta, jag ville bara att vetskapen om att en djup, djup sorg drabbat denna flicka skulle gå in i personens huvud och få denne att bara berätta fina saker. Sagor, nyheter.
Jag hade precis hört hennes röst i den där förbannade mobiltelefonen och hon berättade varför våra planer ställts in den dagen. Det krossade mitt hjärta. Jag tror jag hörde när det krossades, och kanske hon också, för när jag snabbt sa att jag var tvungen att gå blev hennes röst ljusare och kanske blev hon till och med sur när jag inte berättade varför, bara att jag måste gå, att jag verkligen måste gå nu, och killen var kvar i hennes lägenhet och kanske gjorde dem det igen och igen och igen när jag lagt på, inte vet jag, för min mobil har varit avstängd sedan dess.

Jag var på en middag som sträckte sig en bit in på natten. Där var: en homosexuell man med långt, mörkt hår, som tog alldeles för mycket socker i kaffet och pratade om hur många gånger han blivit förtryckt som invandrare

En man som såg ut som Johnny Depp med chilenskt ursprung. Han frågade vad sann lycka innebar, rökte inomhus och intresserade sig för min framtid

En ganska tyst och naturintresserad spanjorska med långt, glänsande hår och rosa klänning

Ett par som varit gifta i ett halvt sekel, den ena runt som en kanelbulle i mänsklig storlek och den andra tunn som en tändsticka i samma skalor (från italien)

En busschaufför från Bosnien som mest sov

Busschaufförens son som aldrig syntes till; bara några korta stunder under kvällen

En dreadlockskille från spanien och hans flickvän från chile

Dreadkillens mamma, den enda helsvenska (fast hon kunde massa språk så hon passerade som blandrasig)

Johnny Depp- mannens fru som mest skrattade och bjöd på tårta

En nyskapande feministkvinna med mycket kloka, spanska ord att bjuda på under aftonen. Hon sydde sina egna kläder och rökte ganska mycket.

Hon ska byta skola, är inte lycklig där hon går. Vi gick över asfalten och jag sade inget på en lång stund. Hon ville att jag skulle säga något, så jag sa att det var klokt av henne. Att jag hoppades att vi skulle hålla kontakten, och hon svarade väl allt hon kunde svara. Att det är klart, vi är själsfränder, vi kommer att träffas, men hon lyckades inte kyla ned mig, sa inte att hon skulle sakna mig, sa att hon skulle börja vara med sin gamla vän Sara, sa att jag nog skulle klara mig och hitta någon att umgås med.
Och jag frågade inte vem tusan jag skulle bryta ihop hos på lektioner och raster, vem jag skulle hoppa över lunchen med och vem jag skulle gå med till bussen. Vad det skulle bli av oss.
Och så svor jag över att alla jag släpper tätt in på livet dör.
Eller flyttar till ett annat land.
Eller byter skola.

Och så har hon träffat två killar också, en som är kär i henne och som hon är ganska intresserad av. De kysser varandra. Idag sa hon att: ’’om du inte hade varit fellie,-
Så hade jag kysst dig,-
Så hade du fått känna på min konstiga andedräkt’’
Och vet ni? Det gjorde dödsont, en såndär smärtande känsla dök upp som från något som krossats och flugit iväg i småskaligt stoft.

Och jag vet jag vet jag vet,- jag älskar för mycket hela tiden.
Jag vill lämna henne, göra henne patetisk;
bestämmer mig för att göra det gång på gång
sedan: ett telefonsamtal, ''har lite tid över vill du träffas'', javisst javisst är du hungrig jag har mat är du trött jag har sängar

tänk att en människa kan göra en så himla glad och så himla ledsen på en och samma gång
ja, tänk

(funderar på att länka denna blogg till felix. han förstår allt och jag behöver någon förstående)
(han är nog den enda vettiga människan jag vet om. så himla viktig)

Jag var på festival i tre dagar, sov bredvid L i två nätter och dansade i flera timmar, och det var underbart. Jag skulle vilja spara festivalområdet i ett litet fack (eller portmonnä) att ha i bakfickan för att ta fram och lukta på ibland. Blir så hungrig efter mer när jag tänker på dunkandet, regnandet och dansandet, hur allt bara flöt på och var slut till slut.
Vi gick väldigt mycket de här dagarna, mellan campingen och konserterna, och vi åt desto mindre och dansade desto mer, och den första dagen var det mulet och småregn, den andra ösregn och den tredje sol och blåst. Det var som en tredagars massorgie som var både perfekt och olidlig (om nätterna när man både ville bort från det blöta tältet och den himla kalla luften men samtidigt inte ville vara någon annanstans än där). Och hur man kunde ställa sig vart som helst och dansa, eller grabba tag i personen framför en i någon glad vals, och att standardsvaret till standardfrasen 'jag fryser' var: 'men DANSA då!'

I slutet blev det nästan overkligt, man befann sig väl i ett tillstånd mellan dröm och verklighet när den tidigare delen av festen varit en klar dröm. Man var i det där uppvaknandet då man insåg att allt som hänt faktiskt hade hänt, och kastades rakt in i en desperation efter mer dans. I alla fall jag, och jag tillsammans med vad som kändes som hela världen sjönk jag in i ett sömndrucket eller rent av påverkat tillstånd när strålkastarna blinkade som besatt och man bara inte kunde minnas vem man var.

Och hade man fått sitt hjärta krossat mellan konserterna av en L fanns det alltid en artist i närheten vars musik man kunde glömma allt till. Igen och igen.