Hemligt

Samma filmrepliker som ljöd imorse ljuder nu från tvn. Det är min mamma som ser på samma film om och om och om igen, och jag tänker att det har nästan gått ett dygn sedan jag senast såg den där brunhåriga vandra nedför en regnblöt gata.

 

Min mage värker. Förut åkte jag till pappa. Han hade en tjej där, Lena. Han ville inte berätta om henne eller vart de skulle åka. Hemligheter. Jag förstår ju. Jag förstår att hans kondompacket kommer att ta slut en dag. Det hade legat i hans byrålåda i evigheter men det var först när mamma och pappa gått skiljda vägar som han började använda det. Men jag kollar inte upp sånt längre, har egna sexualiteter att tänka på. Vill bara ha lite tillit. Och mamma, som bara är så arg hela tiden. MEN FELICIA. ÅÅÅH. Mumlar- muttrar som svar. Hon har mycket på gång, visar upp hennes fina sidor för alla män. Jag och min syster får se baksidorna medan hon står med ryggen mot oss och ler mot sin publik.

Och Lisa. Idag skrev jag ''I used to be in love with you'' på en pappersservett, och jag log och sa att det var trevligt att höra när hon berättade att hennes pojkvän och hon pratade mycket nu för tiden, men bara för att man upprepar något tillräckligt många gånger blir det inte sanning, och jag är så livrädd hela tiden, för hon var liksom den som räddade mig från allt det där som håller på att hända igen.

Han säger 'vi' på sådana fina sätt och bygger upp planer och mål att uppnå, som om vi var ett team, och jag både förvirras bort i min saknad och glädjs åt att ha allt det här igen, för han påminner så om Henne och allt som hände för ett och ett halvt år sedan. Jag vet inte riktigt vart jag vill längre.

Kolla på mig nu, det här är mitt rop på hjälp:

 

- visst var det mitt fel? jag som inte räckte till, jag som slutade att ta dig någonstans, få dig att växa

- jag är inte intressant alls längre, eller hur? tankar värda noll

- visst väger ord mindre numera? inflation. jag får se baksidan av dina kulisser, du har vänt på föreställningen.

- visst finns jag inte längre i dina tankar? visst kan jag bara glömma allt vi har sett nu?

- visst är det nu jag ska samla mig och lyckas?

- var det här menat som en vändpunkt?

- menade du något över huvud taget?

- får jag säga det nu, eller är det för sent?

- jag älskar dig som en sjöman saknar sin båt

Jag ändrar mina texter så att ingen ska märka hur mycket jag saknar någon

Förklär mina ord i gladpack

Det finns perioder av hopplöshet då jag står villrådig. Apatisk. Handfallen. Munnen smakar löv och under ögonlocken flimrar analog- kamera- filmer förbi. Det är soligt och du ler. Din hand sitter fast i hans och ni gör så många roliga saker. Scenbyte. Jag sitter i skolan på en av de många platserna där vi brukade sitta. Gitarren jag brukade spela på medan våra tankar vandrade över världen ligger bredvid mig och ropar, men jag hör inte för jag slumrar så djupt. Halvsyskon, ofullbordade, hundvalpsglada röster dansar förbi och de luktar plast, kliniskt, sjukhus. Som ett straff över inte så syndiga tankar fylls min mun med mer löv, den slemmiga höst- sorten som legat och blivit trampat på i leran. Jag känner levande grodor som krälar runt och tillslut är de under min hud. När jag spyr upp allting har jag plötsligt blivit Dig, för när jag kollar ner så är mina fötter beklädda i dina svarta kängor och jag har sådana fina, blåa ögon med svart smink, som ramar runt två tavlor. Jag sparkar sönder en stol och går genom staden och plötsligt är jag i en blandning av en av mina och en av dina noveller vi en gång fick i uppgift att skriva. Jag tar skydd på en teater och där bor jag tills det enda som återstår av mig är glittrande stoft, och jag vet inte säkert, men kanske spelar mina tillfälliga livsfilosofier roll i slutändan, kanske inte.