för det kanske jag kunde kanske
Dem säger att dem älskar mig och är oroliga för mig men ändå så pratar de inte med mig och de kollar konstigt på mig och jag vet att de inte tycker om mig egentligen utan att allt bara är bestående
Det känns som att de tror att jag lurar dem genom att vara så himla bipolär och snart tröttnar dem på att jag antingen är i farozonen eller jätteglad och de tycker att jag är konstig och egoistisk och att jag faktiskt kunde behöva lite anorexia
