Hemligt

Har du någonsin tittat på en stjärna för länge - och plötsligt sett att den blinkat till i rött, grönt, blått

tittat bort, gnuggat ögonen och bortförklarat med att det var nog bara du som gick lite konstigt, eller tittade snett, eller någon färgfunktion bakom ögonen som satt fel? Du vet inte riktigt hur allt det där fungerar, - anatomin, biologin, lyssnade aldrig på lektionerna, eller så har du inte förstått allt, det är något som en forskare eller sånt kan förklara, men absolut naturligt- du kan bara släppa det.

 

Det är för mig fascinerande hur människor så lätt hittar svar på ens frågor, och naivt accepterar dem som sanningar. Att människor är så benägna att få verkligheten att matcha ens världsbild att de inte ens anstränger sig för att hitta rätt sanning.

 

Mitt namn är Claude och jag trodde alltid att det var något fel på mina ögon. Sedan lärde jag mig att det var världen det var fel på.

 

(du är här i nåd, vartenda fel du gör kan leda till din död. Himlen styr. Alla monster du har hört myter om existerar i glimtarna du så gärna förtränger)

Om du hade frågat mig vad det finaste var, så hade jag svarat att vara alldeles drucken på ett dansgolv med diskoglitter i ögonen och när det inte gör någonting om du ramlar omkull för överallt finns namnlösa människor som tar emot en i en folkdans, men drickandet är en verklighetsflykt, ett regnbågsskynke, så jag hade tänkt efter och ändrat mig till det finaste jag vet är när jag är i simhallen och ska kliva i vattnet och så känner jag att någon kollar på mig, ger mig en uppskattande blick, för jag har sådana kroppskomplex och i simhallen är jag osminkad och nästan naken och det finaste jag vet är när jag vet att jag blir accepterad även när jag ogillar mig själv som mest, att jag liksom kan falla blint men ändå inte vara förlorad. Men så hade jag tänkt på mitt politiska ställningstagande och kvinnor blir ju så objektifierade, jag ska inte behöva leva på någon annans uppskattning, det får inte bli ett självmål i sig. Jag hade sagt att det finaste jag vet är också det sorgligaste jag vet, för det ligger så nära besläktade, och ibland är smärta också det finaste för någon som inte tycker att en själv är särskilt fin, ibland är det finaste man vet när hon ler, fast inte mot en själv utan mot en person längre bort i rummet, och man vet att hon aldrig kommer att bli ens egen, men man vet att man kan låna henne lite då och då och det är även det finaste och sorgligaste man vet, att veta att hon alltid kommer att finnas nära men aldrig riktigt där.