Ymedesis
Om du hade frågat mig vad det finaste var, så hade jag svarat att vara alldeles drucken på ett dansgolv med diskoglitter i ögonen och när det inte gör någonting om du ramlar omkull för överallt finns namnlösa människor som tar emot en i en folkdans, men drickandet är en verklighetsflykt, ett regnbågsskynke, så jag hade tänkt efter och ändrat mig till det finaste jag vet är när jag är i simhallen och ska kliva i vattnet och så känner jag att någon kollar på mig, ger mig en uppskattande blick, för jag har sådana kroppskomplex och i simhallen är jag osminkad och nästan naken och det finaste jag vet är när jag vet att jag blir accepterad även när jag ogillar mig själv som mest, att jag liksom kan falla blint men ändå inte vara förlorad. Men så hade jag tänkt på mitt politiska ställningstagande och kvinnor blir ju så objektifierade, jag ska inte behöva leva på någon annans uppskattning, det får inte bli ett självmål i sig. Jag hade sagt att det finaste jag vet är också det sorgligaste jag vet, för det ligger så nära besläktade, och ibland är smärta också det finaste för någon som inte tycker att en själv är särskilt fin, ibland är det finaste man vet när hon ler, fast inte mot en själv utan mot en person längre bort i rummet, och man vet att hon aldrig kommer att bli ens egen, men man vet att man kan låna henne lite då och då och det är även det finaste och sorgligaste man vet, att veta att hon alltid kommer att finnas nära men aldrig riktigt vara där.
