19 januari 2017 21:57
Ren och skääääääääär ångest. Är i en lång, produktiv panikångestattack. Prestationsångest över provet imorgon. Plötsligt kom all ätstörning tillbaka. Jag hatar när jag tittar på mig, hatar mitt skinn. Vet att jag inte funkar när jag är såhär. Vet inte vad jag ska göra åt det. Och plötsligt säger alla hejdå. Måste samla mig, måste må bättre. Måste ha musik i öronen och känna mig som en människa av värde. Måste bortse från min kropp, eller acceptera den. Måste känna mig fin. Kanske är det för att det känns som om jag förlorar kontrollen. Grät när jag sa hejdå till Lisa. Det var inte själva adjöet, utan orden som hon formulerade. Hon sa hur mycket hon kommer sakna mig och tittade länge i mina ögon. Hon sa att hon skulle gråta över alla flyttkartonger och tillhörigheter. Mjuk, bubblig snällhet. Saknade henne redan då. Det går inte att dra ut på sådant, man måste bara klippa. Måste hålla fast i min ensamhet och svepa den runt mig som ett värmande täcke. Men det är svårt, när det känns som att jag förlorar kontrollen. Försöker tänka: det värsta som kan hända nu, efter allt jag har ansträngt mig över, är att jag failar på tentan och får göra om den nästa år, samt att jag får betala lite när jag checkar in min väska för att den är för tung.
Tror att mina tårar kom sig av att alla känslor för Lisa kom till sin ytterlighet. Har ju drömt om det här - försvinnandet. Hur alla dyrkar mig. Haha. Som man dagdrömmer om sin begravning för att känna sig älskad. Martyrskap. Så sjukt att tänka så. Är jag sjuk? Ville att den här stunden skulle vara perfekt. Ville vara magic girl som försvinner. Precis som Elvira ville, antar jag. Sjukt att det blev så, för oss båda. Men jag ska inte dö. Jag ska göra motsatsen. Men just nu känns det som att jag förbereder mig för att dö. Och alla hejar på. Kan inte prata om det med någon, för det är helt självvalt. De skulle bara säga: stanna hemma då. Och jag vill ju inte det heller. Vill bara att folk ska prata om hur bra jag kommer klara mig, och inte riskerna. Vet ju om riskerna. Har dem i tankarna hela tiden. Och de bryr sig, jag vet det. Vill bara inte att det ska bli så verkligt, detta. Det är ju inte för att befinna mig i verkligheten som jag reser, det är för att fly från den. Fly från alla jävla människor. Alla gamla crusches. Mig själv, när jag är bland dessa människor. Fly från mitt skinn, jobb, mina jävla föräldrar. Fly från min gråa lägenhet i den gråa staden, fyfan vad jag har hatat och längtat bort från den här platsen. I sååååå många år. Det är det här jag vill, den jag är. Jag måste prova detta nu. Hoppa utför stupet, se om jag kan sväva.
Kanske är det för att jag fortfarande är kvar som jag mår dåligt. Jag står på avsatsen och tittar ner för länge nu. Vill bara hoppa nu nu nu. Det svider i botten av magen, som om hjärtat försöker sörpla upp underkroppen och vika ihop mig.
