Fighting back the destructive
Yesterday night I invited out my friend G for a "joppe" at the mountain of Masthugget - the central freespace where the sky and the city makes you battle between which view you love the most, free air to fill with illegal fragrances, lovely drug bubbles.
He suddenly asks how I perceived him in the beginning of our friendship and as I start investigating it I remember how I felt a bit obliged to have sex with him and whilst sex with him felt compulsive, I let it continue in its destructive cycle, I let myself fell apart and be recollected within and around our meetings.
I told him all this, I told him I also how I used to look up to him. As I thought of him to be so cool I wanted to please him somehow because it gave me social cred as well. To all this he responded with understanding and said that it was times he had given thought. He apologized for never checking in on any signs and being intolerate and stupid. He said he had thought of us equal without considering the factors that actually made us inequal (age, gender). I told him thank you when he apologized. I hadn't thought of bringing it up that night, maybe never. Maybe I hadn't even considered the amout of guilt he actually deserved, but it felt nice there and then to actually show your pain and gain back some of my satisfaction. And I will consider this more, my role in time and space and how we could still be friends, in what way, and all of that. It will be okay, but as for now I feel hunted, in distress. I feel like I'm loosing controll, but just for a bit, I'm just a few days behind.
- I've been eating a lot
- I've been having a cold that lefts me feeling drained and incapable of being as fun among friends and feeling like myself
- My room is being painted, leaving me to sleep in the couch with my stuff spread around the apartment and me shattered like pieces of documents in a office space
- The concert is over (it went well)
1 oktober (om rastlösheten typ bubblande, den som oftast sabbar för mig)
Humöret upp och ned, men igårnatt var jag ett rastlöst as. Sprängfärdig. Samma ångest som drev ut mig ur uddevallalägenheten och ner på den där baren i stan en natt, samma ångest som drog iväg mig på mina två resor. Jag behöver göra en närmast vetenskaplig studie av varför jag blir sån? Var hemma hos José och såg in i hans ögon, men jag var ett djur, och jag kunde inte SE, jag kunde inte vila i blicken, och han kunde inte se mig. Mitt innersta. Är det min natur som reagerar så, för att jag till naturen inte vill visa mig HEL för någon? Alltså i min helhet? Det känns bara bra när jag skriver.
Det måste vara något, något som märks. Jag var likadan när jag var hos Yusuf, han kallade det hyperaktiv. José visste inte vad han skulle kalla det, men han sa att han såg att nåt var jobbigt, att han ville ta hand om mig, han skämtade om att jag var galen. Han sa att jag gjorde honom nervös. Fattade i Turkiet att jag blev sån för att jag var understimulerad. Är det äldre män, ensamhet, uttråkan som lockar fram detta? Den bubbliga sprickfärdigheten... Där jag vill ställa allt på ända. Skrika ut en rasande scen. Är det teatern som lugnar mig? Är det teaterbrist jag har?
Är det något specifikt som lockar fram det? Bakomliggande känslan är ensamhet... Föräldralöshet, just den där som jag kände när jag var liten, snudd på obeskrivligt men som ett sting i magen, extrem tomhet, en känsla av att tiden går men inte på rätt sätt. Ett behov av att hamna i min kropp igen och bli en pilot.
Right now
Yesterday night I invited out my friend G for a "joppe" at the mountain of Masthugget - the central freespace where the sky and the city makes you battle between which view you love the most, free air to fill with illegal fragrances, lovely drug bubbles.
He suddenly asks how I perceived him in the beginning of our friendship and as I start investigating it I remember how I felt a bit obliged to have sex with him and whilst sex with him felt compulsive, I let it continue in its destructive cycle, I let myself fell apart and be recollected within and around our meetings.
I told him all this, I told him I also how I used to look up to him. As I thought of him to be so cool I wanted to please him somehow because it gave me social cred as well. To all this he responded with understanding and said that it was times he had given thought. He apologized for never checking in on any signs and being intolerate and stupid. He said he had thought of us equal without considering the factors that actually made us inequal (age, gender). I told him thank you when he apologized. I hadn't thought of bringing it up that night, maybe never. Maybe I hadn't even considered the amout of guilt he actually deserved, but it felt nice there and then to actually show your pain and gain back some of my satisfaction. And I will consider this more, my role in time and space and how we could still be friends, in what way, and all of that. It will be okay, but as for now I feel hunted, in distress. I feel like I'm loosing controll, but just for a bit, I'm just a few days behind.
- I've been eating a lot
- I've been having a cold that lefts me feeling drained and incapable of being as fun among friends and feeling like myself
- My room is being painted, leaving me to sleep in the couch with my stuff spread around the apartment and me shattered like pieces of documents in a office space
- The concert is over (it went well)
Right now
Yesterday night I invited out my friend G for a "joppe" at the mountain of Masthugget - the central freespace where the sky and the city makes you battle between which view you love the most, free air to fill with illegal fragrances, lovely drug bubbles.
He suddenly asks how I perceived him in the beginning of our friendship and as I start investigating it I remember how I felt a bit obliged to have sex with him and whilst sex with him felt compulsive, I let it continue in its destructive cycle, I let myself fell apart and be recollected within and around our meetings.
I told him all this, I told him I also how I used to look up to him. As I thought of him to be so cool I wanted to please him somehow because it gave me social cred as well. To all this he responded with understanding and said that it was times he had given thought. He apologized for never checking in on any signs and being intolerate and stupid. He said he had thought of us equal without considering the factors that actually made us inequal (age, gender). I told him thank you when he apologized. I hadn't thought of bringing it up that night, maybe never. Maybe I hadn't even considered the amout of guilt he actually deserved, but it felt nice there and then to actually show your pain and gain back some of my satisfaction. And I will consider this more, my role in time and space and how we could still be friends, in what way, and all of that. It will be okay, but as for now I feel hunted, in distress. I feel like I'm loosing controll, but just for a bit, I'm just a few days behind.
- I've been eating a lot
- I've been having a cold that lefts me feeling drained and incapable of being as fun among friends and feeling like myself
- My room is being painted, leaving me to sleep in the couch with my stuff spread around the apartment and me shattered like pieces of documents in a office space
- The concert is over (it went well)
Right now
Yesterday night I invited out my friend G for a "joppe" at the mountain of Masthugget - the central freespace where the sky and the city makes you battle between which view you love the most, free air to fill with illegal fragrances, lovely drug bubbles.
He suddenly asks how I perceived him in the beginning of our friendship and as I start investigating it I remember how I felt a bit obliged to have sex with him and whilst sex with him felt compulsive, I let it continue in its destructive cycle, I let myself fell apart and be recollected within and around our meetings.
I told him all this, I told him I also how I used to look up to him. As I thought of him to be so cool I wanted to please him somehow because it gave me social cred as well. To all this he responded with understanding and said that it was times he had given thought. He apologized for never checking in on any signs and being intolerate and stupid. He said he had thought of us equal without considering the factors that actually made us inequal (age, gender). I told him thank you when he apologized. I hadn't thought of bringing it up that night, maybe never. Maybe I hadn't even considered the amout of guilt he actually deserved, but it felt nice there and then to actually show your pain and gain back some of my satisfaction. And I will consider this more, my role in time and space and how we could still be friends, in what way, and all of that. It will be okay, but as for now I feel hunted, in distress. I feel like I'm loosing controll, but just for a bit, I'm just a few days behind.
- I've been eating a lot
- I've been having a cold that lefts me feeling drained and incapable of being as fun among friends and feeling like myself
- My room is being painted, leaving me to sleep in the couch with my stuff spread around the apartment and me shattered like pieces of documents in a office space
- The concert is over (it went well)
Förkylningssnurr
25 september
Jag tror att den sociala masken jag bär, börjar skava, och mina ryckningar och min stora möda med att låta den sitta medan jag kör vidare mitt skådespel börjar märkas, och snart kommer de fatta att jag är en bluff och jag kommer aldrig kunna få upprättelse igen.
Jag får lust att varna alla jag känner för mig, och sen lägga mig och skrika som ett barn. Berömma de jag älskar; José, Felix, mina vänner, säga att de är bättre än mig, och till de jag inte orkar krypa för: förkasta, försöka förvränga i minnet så att jag inte orkar skulden över att även dem ska se ner på mig. Jag skäms, jag tycker synd om er. Jag tycker synd om José som fick säga tre gånger idag att det inte gjorde någonting att jag höll honom uppe hela natten. Och när jag sa att han inte skulle göra slut om jag var dålig på konserten imorgon. Och det var ett skämt, men i det fanns ett sammanhang som jag menade, som jag värjde mig inför, och det såg han i mina ögon, och han förstod inte vilka algoritmer det var och då blev vi avbrutna av en UNHCR- volontär, just då, men jag tror jag menade något i stuk med ”Hej José, jag förlitar mig så mycket på andras bekräftelse. Jag vet inte om jag är bra om jag inte får höra det av någon. Jag kommer troligtvis hata mig själv efteråt och vara lite av ett vrak, och jag är ofta ett vrak, men du märker det inte för jag döljer det för dig.” Jag tycker synd om alla som måste trippa på tå runt mig för att inte jag ska få ont. Och jag får ont, så himla lätt, orättvist lätt. För andra och för mig! Hur kan jag hitta tillbaka till att uppbåda luft att skapa mig ett luftutrymme och skapa mig plats och skapa mig ryggrad och inneboende hejaklack? Ibland känns det som att det enda jag har är mina egna självömkande tankar.
Saker jag kan förstå med mitt förnuft når ändå inte in på grund av mina känslor. Som att José inte vill vara med mig om jag är med andra. Spelar inte jag störst roll? Är det egoistiskt av mig att tänka så? Att han inte kompromissar fastän jag gör det. Att det känns orättvist på något vis, fastän känslor ju faktiskt är det. Och att sätta sig själv först också är det ibland.
To my cradle
I'm in love i'm in love
Remembering backwards
a constant tickling shimmering
that is yet, still
to come
What is love
is it being blind?
Feeling hugged
or in despair
If we open our hearts completely to each other that's how we would love forever and forever
and daring to do so is taking it in not letting it go
do I want to let you go? Not tomorrow, not tomorrow
I want to dance in a club with a wooden floor and
loose ourselves into music I wanna spend the winter in your blankets and
give you a nosetrimmer for christmas
and on our last dinner I will wear a red dress
and your eyes will be glowing
of gold
and i've feared to be getting old you know
but you make time into music, baby,
we live in a song ain't it,
sometimes, the record is scratched but we'll mend it
att längta in till någon
Hon ville vara vacker när han såg på henne, så hon sträckte på halsen och skrattade åt alla rätt riktningar, skickade blixtrar mot hans oförstående ögon (och snart skulle han förstå, och hans ögon skulle bli gröna av avund, åksjuka av längtan).
skolkurator
"Äntligen får jag höra poesi som är bra"
Jag börjar gråta efter andra försöket att hålla in tårarna men jag tror han sett att de varit påväg sen innan, en brännande sen accepterande ton i blicken. Kuratorer ska inte tycka något, bara vilja rädda. Jag berättar hur stora mina drömmar är och jag ser att han inte tror mig men en dag ska jag visa honom också, tills dess får han rädda mig. 50 minuter på att sätta fingret på vem jag är, han säger att han tror vi behöver 50 till men han kan nog hjälpa mig. Jag berättar grundläggande meriter; hur många terapefter jag haft, att jag slutade när jag var 18, de olika levnadsformerna jag befunnit mig i. Han säger att vi nog inte behöver gräva upp hela livshistorian, men iallafall en del. "Jag vill inte känna såhär längre", säger jag strax innan vi bokar nästa tid. Mina inälvor är hackade och omskakade tillsammans med frukosten jag pressade ner imorse. Om det förut var som att min skugga tog sig upp från marken och ersatte mig så springer den nu efter mig och hotar om att komma upp hit igen, tvinga bort konturerna och allt det mänskliga ner på golvet istället, jag springer men gråter och skulle behöva någon som jag bara kan brista inför, någon som kan hålla i mina armar som man griper tag i den som inte kan simma, någon som kan säga inte ryck upp dig eller det blir bättre men: herregud vännen, du håller ju på att dö, kom så tar vi dig härifrån.
hej saferide
''Ring mig'' viskar hon. Jag ringer, och ringer, tillslut svarar hon och pratar om blod. Hon gråter och ber om förlåtelse. När hon lägger på luren faller jag litegrann och tar sedan upp hemtelefonen, ringer ambulansen. Hinner tänka: wow, första gången! När personen i växeln svarar börjar jag gråta, men får fram informationen och adressen och hennes personnummer. De skickar ut ambulans medan jag pratar, och när vi lagt på försöker jag ringa henne igen utan att lyckas, så jag skriver till henne att allt kommer att ordna sig, försöker låta myndig, försöker få henne att lyssna, som om hon inte var samma person fortfarande. Det slår mig att jag inte vet, att jag inte kan se hennes ögon. Ambulansmännen ringer snart upp igen och ber om vägbeskrivning. Hon bor verkligen ute mitt i ingenstans, det finns inga resurser. Jag och hon pratar igen, men vi svarar inte på varandras frågor utan pratar om helt olika saker. Hon gormar om att jag inte ska lägga mig i någon annans business. Jag säger att jag inte vet hur illa det är och därför måste jag liksom lägga mig i, och så säger jag att hon måste trycka någonting mot såren. Det här påverkar inte bara henne. Hon är arg och lägger på, men det är inte viktigt längre.
Jag får inte dåligt samvete förrän det dröjt en kvart, när ambulansmannen ringer upp igen och säger att dem är hos henne. Att hon lever, att vaktmästaren kom och låste upp och att ambulansen var där och att de inte kommer lämna henne ensam förrän de vet att det fungerar. Då undrar jag hur många som vaknade på internatet där hon bor, om sirenerna var på, hur många som undrar, hur mycket dem där efterspillrorna kommer att svida, hur hon kommer att hata allas uppmärksamhet och också hur hon kommer hata mig. Då tänker jag att jag kan dö nu, och så undrar jag hur i tusan jag kommer orka upp till skolan nästa dag, och hur jag kommer orka springa ikapp hela tiden, och imorgon är det teaterpremiär och jag faller i orolig sömn.
Stilla natt
''Ring mig'' viskar hon. Jag ringer, och ringer, tillslut svarar hon och pratar om blod. Hon gråter och ber om förlåtelse. När hon lägger på luren faller jag litegrann och tar sedan upp hemtelefonen, ringer ambulansen. Hinner tänka: wow, första gången! När personen i växeln svarar börjar jag gråta, men får fram informationen och adressen och hennes personnummer. De skickar ut ambulans medan jag pratar, och när vi lagt på försöker jag ringa henne igen utan att lyckas, så jag skriver till henne att allt kommer att ordna sig, försöker låta myndig, försöker få henne att lyssna, som om hon inte var samma person fortfarande. Det slår mig att jag inte vet, att jag inte kan se hennes ögon. Ambulansmännen ringer snart upp igen och ber om vägbeskrivning. Hon bor verkligen ute mitt i ingenstans, det finns inga resurser. Jag och hon pratar igen, men vi svarar inte på varandras frågor utan pratar om helt olika saker. Hon gormar om att jag inte ska lägga mig i någon annans business. Jag säger att jag inte vet hur illa det är och därför måste jag liksom lägga mig i, och så säger jag att hon måste trycka någonting mot såren. Det här påverkar inte bara henne. Hon är arg och lägger på, men det är inte viktigt längre.
Jag får inte dåligt samvete förrän det dröjt en kvart, när ambulansmannen ringer upp igen och säger att dem är hos henne. Att hon lever, att vaktmästaren kom och låste upp och att ambulansen var där och att de inte kommer lämna henne ensam förrän de vet att det fungerar. Då undrar jag hur många som vaknade på internatet där hon bor, om sirenerna var på, hur många som undrar, hur mycket dem där efterspillrorna kommer att svida, hur hon kommer att hata allas uppmärksamhet och också hur hon kommer hata mig. Då tänker jag att jag kan dö nu, och så undrar jag hur i tusan jag kommer orka upp till skolan nästa dag, och hur jag kommer orka springa ikapp hela tiden, och imorgon är det teaterpremiär och jag faller i orolig sömn.
kärlek och komplex
g vill vara min egen men när hon tittar bort, är sårad eller säger att hon nog måste gå så blir jag avundsjuk och jag vill hålla fast henne och jag vill.så.gärna att hon ska känna likadant som mig (när jag inte ens vet vad jag själv känner)
Vi ligger ned och hon försöker pressa ned styriga tankar i fin brodyrsömn. Hon sa en gång att hennes sömnlöshet berodde på att hon hade så mycket i huvudet som inte kunde tänkas bort. Jag ser på henne och önskar att hon kunde tycka om att sova med armarna om mig (fast hade hon gjort det hade det också blivit så vansinnigt varmt och trångt att jag nog inte stått ut och börjat avvänja henne det ändå).
Vi ser på en film om ballerinor och hon kommenterar hur beniga de är, hennes rumskamrat håller med och jag kan bara inte dela med mig av hur vackra jag tycker att de är, och hur mycket jag vill bli som dem (jag kommer aldrig kunna se ut så). Idag lade jag mig ned i hennes soffa och bara grät (och skrattade för att hon i förtvivlan började göra danser. Det blev så absurt att det var roligt) och när hon frågade varför jag grät så kunde jag inte säga att det var för att det kändes som att mina lår gick ihop på fler än ett ställe idag,
och mina höftben kändes inte lika tydligt längre och
mina revben kunde man knappt se.
Min röst bar inte orden (och jag lät så ful att jag tänkte att det här skulle göra så att hon skulle hata mig, precis som jag hatar mig) (och jag avskydde hennes tålmodiga leende för att det inte rubbar några känslor, andra än tålamod. Jag står inte ut med att hon kanske stänger av mig och längtar tills jag ska gå) (Och jag står inte ut med att jag själv tvivlar på henne så mycket, och att jag har skrikit på henne för att jag tror att hon har en älskare men att hon stannar ändå). Men tillslut sa jag att jag kände mig hopplös och att jag var ledsen över att jag så ofta anklagade henne. Jag berättade om min mamma och min mormor och om en ärftlig naivitet och vi bråkade och hon sa att hon helt enkelt inte visste vad jag ville, och hon sa en hel massa saker som var så bra för mig att höra att jag nu i efterhand tänker på att jag borde ha sagt att jag tycker att vi ska prata mer med varandra. Tillslut satte hon sig ned bredvid mig igen och när vi varit ute för att handla toapapper hade vi sex på samma soffa och resten av dagen hade hon det där leendet, det trötta eller tålmodiga eller irriterade lilla småleendet som gör mig så osäker. Jag vill veta precis vad hennes avsikter med mig är- om det är att ha en livslång partner, någon att inspireras av, en i den långa raden av tjejer att älska med eller en slags flerfunktionell kompis (för jag kan vara vem som helst om någon bara berättar vilken).
liv i deflation (om att veta och inte ha en aning)
''Jag har hört dig, älskling, men inte lyssnat''
ville jag säga, för skulle sanningen fram så ville jag bara höra hennes röst, innehållet var liksom inte efterfrågat för stunden. Hade jag sagt så, skulle hon bli förnärmad och arg på att jag aldrig lyssnade (jag lyssnar så ofta det behövs men världen är så stor och det finns så mycket att lyssna till). Det borde kunna vara enklare än vad det är nu, tänkte jag.
Vi var i den delen av ett förhållande då vi glädjes över detaljerna; att vi visste vad som skulle komma härnäst, att vi visste den andres favoritfrukostflingor. Men vi visste inte vart den andra ville, eller vad den tänkte på, och vi hängde oss fast vid varje litet avslöjande levererat i leenden, ord eller i händer som möts.
ville jag säga, för skulle sanningen fram så ville jag bara höra hennes röst, innehållet var liksom inte efterfrågat för stunden. Hade jag sagt så, skulle hon bli förnärmad och arg på att jag aldrig lyssnade (jag lyssnar så ofta det behövs men världen är så stor och det finns så mycket att lyssna till). Det borde kunna vara enklare än vad det är nu, tänkte jag.
Vi var i den delen av ett förhållande då vi glädjes över detaljerna; att vi visste vad som skulle komma härnäst, att vi visste den andres favoritfrukostflingor. Men vi visste inte vart den andra ville, eller vad den tänkte på, och vi hängde oss fast vid varje litet avslöjande levererat i leenden, ord eller i händer som möts.
Jag var inne på en annan bana. Hon strök mig över håret. Hennes hand var alltid så tung och rastlös, jag visste inte om hon älskade att röra vid mig eller om hon inte ville göra mig besviken. Jag ville inte blötlägga henne med mina skulder och långa rader av gråtmeningar och ångest, men hon frågade så ofta och krävde svar. Jag satt i ett skruvstäd men var ofta för trött för att ens få ont av det hårda greppet.
Jag ser på vågen.
Siffrorna är samma. Jag har svultit i en vecka men ingenting har ändrats. Förvisso har jag bytt våg däremellan, står på en ny slags dom, men det känns som att jag har gått upp i vikt. Min mage putar, den pekar och mina kärlekshandtag växer. Jag vill bara gråta. Ingenting funkar.
samling tankar
att tappa vikt utan att försöka och andra omöjligheter
Min arm värker efter att hon bitit mig (vi brottades på låtsas i parken). Vi är tillsammans igen efter att hon ringde mig. Jag orkade bara inte såra (henne) mer. Och det kan ju vara bra, när man är med henne. Men hon är så deprimerad. Biter alldeles för hårt och somnar mitt på dagen. Och jag har inte spytt på en vecka men började idag, för jag är fortfarande för stor. Men jag har hittat en ny låt som är lätt att spela på gitarr, och jag har lagt upp en träningsplan igen. Imorgon ska jag jobba (jippi för att vara anställd), och i helgen bara ha det bra.
kan inte sova
Mitt hår är så ojämnt klippt att jag inte riktigt kan se mig själv i spegeln. Jag satt på ett brunslock i min trädgård när hon vandrade runt mig, slet i hårtestarna, sprutade kallt vatten med en vattenpistol och kammade ned självfallet så att öronen blev alldeles röda. Hon klippte hänsynslöst och på min efterfrågan. Sedan grät jag i duschen och när jag kom ut i vardagsrummet kysste jag henne. Imorgon ska vi äta på restaurang (jag som hade gett upp det där med att äta).
blockljusväggar, extremt illamående
Jag tror att jag precis har gjort slut med min flickvän, och det blev ett år, sju månader och två dagar. ''Jag vet inte riktigt vem jag är men jag vet att jag är din'' passar inte in längre. Jag är lite borttappad och åt ungefär åtta stycken Napolitankar från en hel ask någon ställt in i mitt rum. Imorgon är första dagen på nya jobbet, så tyvärr kan jag inte häva i mig de tolv starkölen jag har i min garderob. Jag hade velat ringa någon men jag vet inte vem (det var ju hon jag brukade ringa, ända tills i slutet), så jag tror att jag istället tar en promenad.
tankepaus
Jag vet vad jag ska säga när vi träffas
(''It's quite a lot to get used to, but it's probably more for you'')
och kyssa hens hand,
och be henne berätta vad hon tror om allting,
för min flickvän kom precis ut som trans,
eller är ''unsure about it but thinks so''. Jag ville skriva det här för jag har bestämt mig för att även om jag tror att jag är lesbisk, och det känns så nu och har alltid känts så, så kan jag inte kasta bort en hel människa på grund av dess kön.
Varför ska en hel världsbild rubbas över ett pronomen? Fast kanske blir det mer förändring än den fysiska, det är upp till henne.
no shit
Jag kunde inte gå ut igår. Det kändes som att någon skulle äta upp mig så jag var tvungen att stanna inomhus. I en soffa delad av tre började jag gråta och kunde inte sluta förrän eftertexterna till The Exorcist började rulla, men de andra märkte ingenting. Det är märkligt hur dåligt jag fungerar nu för tiden. Och idag vill hon träffas, för hon saknar mig, och hon säger att hon behöver mig. Åh och min aptit är tillbaka. Den försvann strax efter att jag hade färgat håret grönt och förstärktes när vi hade sagt hejdå, men nu är jag hungrig igen och jag försöker ignorera det, för jag har precis gått ned tre kilo och vill aldrig tillbaka.
