Hemligt

Ja, vart har nu livet tagit vägen för mig? Min mor är tillsammans med en man som sysselsätter sig med att ge oss smink och säga att jag inte riktigt är välkommen att sova hos honom under mina sena göteborgskvällar. Att det är intrång för att mina vänner nog är rätt opålitliga. Jag tackar och bockar för i hemlighet har jag inget emot nattligt tågåkande, det är väl mer moralen. Ser på filmer som Fish Tank och känner mig lite bortglömd under promenader mellan stadens alla hus, bråkar med min flickvän och vill be om .ursäkt till hela världen när jag sitter på ett tåg och trots solglasögonen så uppenbart gråter att folk blir så nervösa att de nog skulle flyga iväg om tågtaket blåste bort, så nervösa att medpassagerarna ger mig urskuldande leenden när de en efter en kliver av från turen som tar mig ensam till ändstationen. Som om det var deras fel att jag sitter där med mina tårar. Som om de är skyldiga mig något. Bjuder upp till dans under en hel natt i min tomma lägenhet på en allmän efterfrågan och spåren är en diskho fylld med ölburkar och kvarglömda rapar. Störtar ner som ett samvetsregn över min syster när hon kommer hem och ser förödelsen och bara genom att se på mig krossar mig i bitar. Är äcklig trots att jag är nyduschad, är ful trots att jag blir kallad vacker. Veckor döps om till paradoxer och månader till ångestdrickande och precis när jag kommer till en avfart så öppnas en brunn under mig och jag faller neråt istället. Jag förstår bara inte varför jag inte kan vara lycklig.

 

Nu har jag börjat i en ny klass där människor bantar och köper likadana kläder och spelar dator eller fotboll och jag lever bara för att känna någonting. Tänker att jag nog inte alls är så fin. Min flickvän har börjat med droger och jag vet inte vad jag ska göra, hon bor numera i Skåne och saknar mig så mycket säger hon, men jag vill mest gråta för

 

I HELVETE