tänker inte böna och be om förlåtelse.tänker bara gråta när han inte ser
Luften kokar när den färdas in genom mina näsborrar och bits fast mellan mina hårt spända käkar och
hans ansikte blir till flimmer i en regnig damm längst bort i rummets ena vrå och jag hatar och är rädd för hur han spänner fast sin blick i min och biter fast alla mina försök till meningar med en hammare hård som mansrösten
plötsligt har jag ingenting att säga och jag tänker att det här är så stort, så stort, för stort för mig
Jag åkte inte hem direkt utan åkte till mamma efter skolan, för att städa. Imorgon kommer min flickvän och jag vill ha det fint där. Saker och ting händer hela tiden och allting är rörigt. Jag glömde att berätta för honom att jag skulle dit. Han ringde och var arg. Bet med sin röst. Högljutt, envetet. Han hade suttit och tänkt på vad han skulle säga men jag hade inte fått tid att tänka på vad jag skulle svara. Hade ju glömt. Så han satte dit mig, och sen la vi på. Han fick skälla ut mig men jag visste att han inte var klar efter samtalet, det skulle komma mer. Och inte hann jag städa klart heller. Var tvungen att ta en tidig buss hem, för att inte göra allt värre. Fastän det redan var försent, vid det här laget spelade det ingen roll när jag kom hem. Och när jag kom hem så var allt bra, jag fick köra hans moped och log när jag fick vinden i håret och han pratade med mig och min syster. Någon timma senare när jag satt på mitt rum så kom han in och började skrika, gormade om att jag inte hade städat mitt rum än trots att han tjatat på mig i fem dagar nu. (Han hade nämnt det två gånger innan, i början av veckan, men jag hade aldrig accepterat att någon skulle bestämma över mitt rum)
Han ville inte gå förrän jag hade stängt ned datorn och städat upp och jag orkade inte ha honom där i dörren. Var stressad ocvh behövde få kontakt med folk jag hade ärenden att uträtta hos, affärer och planeringar inför min stora överraskning dagen därpå. Med honom ståendes i dörrkarmen gick ingenting bra, och jag kunde inte ignorera när han stod och gormade på mig. Gjorde som han ville och sa sen åt honom att gå ut ur mitt rum. Det är mitt rum och jag måste inte ha en anledning att vilja vara ifred i det. Han måste respektera det.
Han ville inte gå ut men gjorde det ändå till slut. Timmarna gick och jag fick göra mina efterforskningar på människor att göra upp planer med och jag fick äntligen ha lite fritid. Pratade med min flickvän, var glad. Han var med sin flickvän tills runt 22 då han återigen klev in i mitt rum och tog upp det om att jag inte kommit hem idag. Han skrek på mig om att jag skulle sluta hata honom och att han och jag måste försöka spendera lite tid tillsammans. Att tio minuter per dygn inte räckte. Jag blev ledsen för den här veckan hade jag verkligen försökt. Men det är så mycket i skolan och efter skolan och han har ju möten eller jobb hela tiden. Men i helgen så gick jag med på att följa med och campa med honom, hans flickvän och deras barn. För hans skull, förstås. Men det var ingenting värt nu.Nu var det, ''du vill aldrig umgås med mig'', ''vi gör aldrig någonting tillsammans''. Och vi har ätit middag tillsammans, vilket vi inte brukar hinna annars. Och jag har hjälpt honom i trädgården. Motvilligt, men jag gjorde det. Han tyckte att jag var för sur men jag tycker inte om trädgårdsarbete. Han vet det. Jag vet att jag är hemsk, tänker jag nu. Hemsk som inte tycker om att räfsa gräs och se på medan han muntert drar alla skämt som jag redan hört och tappat tycket för. Jag försökte vara glad men tycker att det ärpoänglöst att bara låtsas hela tiden. Jag är ju inte glad. Jag tycker ju inte om att umgås på det viset. Hade saker att göra. Kanske hade vi kunnat spela kort istället? När är det nog?
Nu vill jag inte försöka längre. Det spelar ju ändå ingen roll. Allt jag säger blir använt emot mig, allt jag gör är bevismaterial i form av minnen i hans huvud, som kanske eller kanske inte stämmer in på verkligheten. Nu vill jag bara flytta ut. Jag frågade honom, när han stod i mitt rum och hans ögon borrade sig in i mina och det tog flera år innan han slutade stirra. Jag hatar när han stirrar så. Så jag frågade honom, för att jag ärligt talat inte visste, vad han ville ha av mig. Vad han ville att jag skulle göra. Skämmas? Be om ursäkt? Han fick mig att skämmas, varje dag. Och jag bad om ursäkt redan när han ringde mig. Jag frågade om jag skulle vara hemma hela tiden? Han stirrade mer. Jag tror inte att han vet vad han vill att jag ska göra. Tillslut sa han att han ville att jag skulle respektera våra överenskommelser.
Men jag hade ju faktiskt glömt.
hans ansikte blir till flimmer i en regnig damm längst bort i rummets ena vrå och jag hatar och är rädd för hur han spänner fast sin blick i min och biter fast alla mina försök till meningar med en hammare hård som mansrösten
plötsligt har jag ingenting att säga och jag tänker att det här är så stort, så stort, för stort för mig
Jag åkte inte hem direkt utan åkte till mamma efter skolan, för att städa. Imorgon kommer min flickvän och jag vill ha det fint där. Saker och ting händer hela tiden och allting är rörigt. Jag glömde att berätta för honom att jag skulle dit. Han ringde och var arg. Bet med sin röst. Högljutt, envetet. Han hade suttit och tänkt på vad han skulle säga men jag hade inte fått tid att tänka på vad jag skulle svara. Hade ju glömt. Så han satte dit mig, och sen la vi på. Han fick skälla ut mig men jag visste att han inte var klar efter samtalet, det skulle komma mer. Och inte hann jag städa klart heller. Var tvungen att ta en tidig buss hem, för att inte göra allt värre. Fastän det redan var försent, vid det här laget spelade det ingen roll när jag kom hem. Och när jag kom hem så var allt bra, jag fick köra hans moped och log när jag fick vinden i håret och han pratade med mig och min syster. Någon timma senare när jag satt på mitt rum så kom han in och började skrika, gormade om att jag inte hade städat mitt rum än trots att han tjatat på mig i fem dagar nu. (Han hade nämnt det två gånger innan, i början av veckan, men jag hade aldrig accepterat att någon skulle bestämma över mitt rum)
Han ville inte gå förrän jag hade stängt ned datorn och städat upp och jag orkade inte ha honom där i dörren. Var stressad ocvh behövde få kontakt med folk jag hade ärenden att uträtta hos, affärer och planeringar inför min stora överraskning dagen därpå. Med honom ståendes i dörrkarmen gick ingenting bra, och jag kunde inte ignorera när han stod och gormade på mig. Gjorde som han ville och sa sen åt honom att gå ut ur mitt rum. Det är mitt rum och jag måste inte ha en anledning att vilja vara ifred i det. Han måste respektera det.
Han ville inte gå ut men gjorde det ändå till slut. Timmarna gick och jag fick göra mina efterforskningar på människor att göra upp planer med och jag fick äntligen ha lite fritid. Pratade med min flickvän, var glad. Han var med sin flickvän tills runt 22 då han återigen klev in i mitt rum och tog upp det om att jag inte kommit hem idag. Han skrek på mig om att jag skulle sluta hata honom och att han och jag måste försöka spendera lite tid tillsammans. Att tio minuter per dygn inte räckte. Jag blev ledsen för den här veckan hade jag verkligen försökt. Men det är så mycket i skolan och efter skolan och han har ju möten eller jobb hela tiden. Men i helgen så gick jag med på att följa med och campa med honom, hans flickvän och deras barn. För hans skull, förstås. Men det var ingenting värt nu.Nu var det, ''du vill aldrig umgås med mig'', ''vi gör aldrig någonting tillsammans''. Och vi har ätit middag tillsammans, vilket vi inte brukar hinna annars. Och jag har hjälpt honom i trädgården. Motvilligt, men jag gjorde det. Han tyckte att jag var för sur men jag tycker inte om trädgårdsarbete. Han vet det. Jag vet att jag är hemsk, tänker jag nu. Hemsk som inte tycker om att räfsa gräs och se på medan han muntert drar alla skämt som jag redan hört och tappat tycket för. Jag försökte vara glad men tycker att det ärpoänglöst att bara låtsas hela tiden. Jag är ju inte glad. Jag tycker ju inte om att umgås på det viset. Hade saker att göra. Kanske hade vi kunnat spela kort istället? När är det nog?
Nu vill jag inte försöka längre. Det spelar ju ändå ingen roll. Allt jag säger blir använt emot mig, allt jag gör är bevismaterial i form av minnen i hans huvud, som kanske eller kanske inte stämmer in på verkligheten. Nu vill jag bara flytta ut. Jag frågade honom, när han stod i mitt rum och hans ögon borrade sig in i mina och det tog flera år innan han slutade stirra. Jag hatar när han stirrar så. Så jag frågade honom, för att jag ärligt talat inte visste, vad han ville ha av mig. Vad han ville att jag skulle göra. Skämmas? Be om ursäkt? Han fick mig att skämmas, varje dag. Och jag bad om ursäkt redan när han ringde mig. Jag frågade om jag skulle vara hemma hela tiden? Han stirrade mer. Jag tror inte att han vet vad han vill att jag ska göra. Tillslut sa han att han ville att jag skulle respektera våra överenskommelser.
Men jag hade ju faktiskt glömt.
Kommentarer
Trackback