Hemligt

Den största anledningen till att jag grät var nog för att hon - eller vi - gjorde slut under en sån ensam period. Även om det var fel hade jag litat på att hon skulle finnas där med sina kyssar (hon har de bästa läpparna jag någonsin stött på och hon kysste alltid tillbaka), telefonsamtal, smeknamn. Jag hade behövt det nu. Det var meningen att jag skulle bestämma. Men i kärlek finns inga regler. Och trots att hon sa att jag skulle lita på henne, så bedrog hon mig (och jag henne, fast inte lika mycket). Ändå är det inte jämnt mellan oss, som hon sa, för hon sa alltid att jag kunde göra vad jag ville med andra (och jag ville inte, men jag gjorde det), och jag sa att jag ville ha ett monogamt förhållande (att jag bara ville ha henne) (och det ville jag i början. tills allt började kännas konstigt). Sedan låg jag med någon jag inte ville ha. Jag behövde få bekräftelse av folk som ville ha mig, för att jag vill inte själv ha mig, och någonting måste ju hålla mig kvar. Och hon träffade någon som var äldre än mig och kanske förstod bättre. Och nu är det alltså slut. Jag vet att vi inte var bra för varandra (vi var ganska olyckliga. men jag trodde att det bara var jag som var olycklig) och jag vet att det inte hjälper att vara arg på henne för att hon ljög. Men nu känns det lite bättre. Trots att jag är ensam. Det var det här jag ville (fast inte på det här sättet) och nästa gång ska jag inte tveka så länge.