Hemligt

Vi satt på spårvagnen och jag hade tänkt säga: ''Jag har saknat dig. Köpte den här till dig'' och sedan ge henne presenten som jag köpte när jag var i Malmö, och sedan kommit in på hur konstigt allt kändes och att jag hade saknat henne länge, ända sedan allt började kännas konstigt. Att trots att vi umgåtts så har jag saknat och saknat och jag tror det är vad som är att inte älska någon längre, för hon hade förändrats och jag hade nog inte hängt med utan förändrats åt ett annat håll. Innan jag fick ur mig allt detta sa hon: ''I think we need to break up'' och först tänkte jag: wow, vi är synkroniserade, och sen kunde jag inte alls tänka utan lyssnade bara. Hon sa att hennes hjärta dunkade för att det var jobbigt. Jag försökte ge henne presenten. Hon ville inte ha den. Jag lade den på sätet framför oss och sa att den kanske kunde göra någon glad. Hon kysste mig på munnen när hon gick. Vad som är jobbigast är nog att jag måste vänja mig vid allt det nya. Lättast hade varit om jag bara kunde eliminera alla minnen eller klä av mig de senaste två åren som man tar av sig ett par smutsiga kläder. Men det är en lång tid och jag vill inte glömma. Men det kommer vara svårt att minnas. Jag har så mycket som är kopplat till henne här hemma. Jag började gråta när jag såg bakgrundsbilden på mobilen och mindes alla bilder, trosor och presenter till mig- saker som en gång varit hennes, eller fortfarande var. Värst är bilderna från Franrike, som vi printade ut via ett fotoföretag och satte in i ett album. Det borde vara åldersgräns på att printa ut bilder på det viset. ''Kan ej göras förrän du kan hantera ditt eget hjärta!''.