publish me
Fredagen fanns till så att vi kunde vingla omkring som irriga stjärnor och nu är jag ett illaluktande vattendjur för att jag kan dricka vatten hur jag vill men aldrig drunkna. Det samlas nere i tårna och arbetar sig uppåt utan att vara riktigt blött.
I början var det bråk och dötid medan hon kollade bussar från östtyskland för att hjälpa hem en svår buse. Rollen som livräddare hade alltid varit hennes, så jag hjälpte henne så gott jag kunde och tog avstånd. En gång i tiden var det mig hon hade räddat. Det kändes konstigt att tänka på, där vi satt i köket, slutligen med alldeles skilda problem. Hon hade sagt det några timmar innan; Felicia har ett eget liv med egna problem, mamma! som en generad snäsning, en arg tillrättaviselse och jag blev så rädd för jag hörde och kände vad hon sa, och hon stod med händerna i mitt hår för att färga det mörkare för att jag ska känna mig finare, ett desperat försök likt alla de som inte funkat på åratal.
När mitt hår och hennes händer inte längre var förenade så frågade jag mig själv om jag fortfarande kunde älska henne. Vem jag fortfarande kunde älska. Timmar senare var vi hemma hos en syndikalist och det spelades popmusik. Hon gick hem och jag fuldansade i timmar, klockan slog två och vi sprang genom staden, våra existensiella frågor studsade mot himlen som plötsligt blivit en uppochnedvänd skål, människor som plötsligt blivit fumliga rekvisita som inte vet hur de ska stanna upp ett helt band. Det kändes som att vi var ett rockband. Jag vet inte ens varför jag sprang. Jag hade inte bråttom någonstans. Jag tror att jag tappade något medan jag rusade ner med de andra. En slags mantel eller slöja eller kanske de där sista minnena av hennes händer i mitt hår. Plötsligt satt jag i en busskur med en flaska vin utan kork och tänkte att: nu är jag en tappad tand när jag så länge har varit lös. Så jag 1- pratade med en främling om fånighet, 2- ringde en kompis för att fylla tomrummet och saknaden mellan två händelseförlopp 3- gick ut med två hundar (må minnas att klockan var tre på lördagsnatten och vi var rusiga till personlighetsskiftningar) 4- klättrade upp på ett, två tak, badade bastu, stal en cykel.
Plötsligt satt jag högst upp på det andra mataffärstaket, det jag aldrig förr bestigit utom i fantasin, med ett paket ballerinakex och med en egen ballerina vid min sida. Plötsligt började hon att prata om sexualiteter och att hon egentligen inte var säker. Plötsligt sa hon åt mig att kyssa henne. Eftersom att jag var rådvill så gjorde jag det. Hennes mun smakade först vin och mentolcigaretter men med en närmare titt så var det som marmelad, en blyg tunga som det var säkrare att hålla sig bortom tandradens avgränsande myndighet. Hennes läppar var hårdare än vad jag var van vid och kyssen slutade inte med att hon puttade undan mig eller med att tystnaden blev obehaglig, utan vi tonades bort från varandra i kroppshållnings-reformationer och pratade om annat tills jag poängterade att nu när vi kysst varandra, så hade hon faktiskt varit otrogen. Precis vad vi befarat. Och hon sa att tjejkyssar inte räknades. Att hon skulle bestämma att hon bara ville vara med killar och då räknades det inte. Jag tänkte att hon är nog aldrig så värst nogräknad.
Hon var inte som min slags himmel. När klockan blivit sex så gick jag hem. Att bara gå hem, samma väg som jag brukar, i samma tempo och när allt ser likadant ut som alltid förr (vintertidens sex-på-kvällen och mitt-i-natten är identiska i mörkerfråga) kändes som när man går ut från bion och tror att det ska vara lika mörkt ute som det var i den lilla salongen, men ute var det ljust istället. Och allt fortleder i en märklig vardagstakt fastän man varit uppe på taket och sett hur liten man är där nere.
I början var det bråk och dötid medan hon kollade bussar från östtyskland för att hjälpa hem en svår buse. Rollen som livräddare hade alltid varit hennes, så jag hjälpte henne så gott jag kunde och tog avstånd. En gång i tiden var det mig hon hade räddat. Det kändes konstigt att tänka på, där vi satt i köket, slutligen med alldeles skilda problem. Hon hade sagt det några timmar innan; Felicia har ett eget liv med egna problem, mamma! som en generad snäsning, en arg tillrättaviselse och jag blev så rädd för jag hörde och kände vad hon sa, och hon stod med händerna i mitt hår för att färga det mörkare för att jag ska känna mig finare, ett desperat försök likt alla de som inte funkat på åratal.
När mitt hår och hennes händer inte längre var förenade så frågade jag mig själv om jag fortfarande kunde älska henne. Vem jag fortfarande kunde älska. Timmar senare var vi hemma hos en syndikalist och det spelades popmusik. Hon gick hem och jag fuldansade i timmar, klockan slog två och vi sprang genom staden, våra existensiella frågor studsade mot himlen som plötsligt blivit en uppochnedvänd skål, människor som plötsligt blivit fumliga rekvisita som inte vet hur de ska stanna upp ett helt band. Det kändes som att vi var ett rockband. Jag vet inte ens varför jag sprang. Jag hade inte bråttom någonstans. Jag tror att jag tappade något medan jag rusade ner med de andra. En slags mantel eller slöja eller kanske de där sista minnena av hennes händer i mitt hår. Plötsligt satt jag i en busskur med en flaska vin utan kork och tänkte att: nu är jag en tappad tand när jag så länge har varit lös. Så jag 1- pratade med en främling om fånighet, 2- ringde en kompis för att fylla tomrummet och saknaden mellan två händelseförlopp 3- gick ut med två hundar (må minnas att klockan var tre på lördagsnatten och vi var rusiga till personlighetsskiftningar) 4- klättrade upp på ett, två tak, badade bastu, stal en cykel.
Plötsligt satt jag högst upp på det andra mataffärstaket, det jag aldrig förr bestigit utom i fantasin, med ett paket ballerinakex och med en egen ballerina vid min sida. Plötsligt började hon att prata om sexualiteter och att hon egentligen inte var säker. Plötsligt sa hon åt mig att kyssa henne. Eftersom att jag var rådvill så gjorde jag det. Hennes mun smakade först vin och mentolcigaretter men med en närmare titt så var det som marmelad, en blyg tunga som det var säkrare att hålla sig bortom tandradens avgränsande myndighet. Hennes läppar var hårdare än vad jag var van vid och kyssen slutade inte med att hon puttade undan mig eller med att tystnaden blev obehaglig, utan vi tonades bort från varandra i kroppshållnings-reformationer och pratade om annat tills jag poängterade att nu när vi kysst varandra, så hade hon faktiskt varit otrogen. Precis vad vi befarat. Och hon sa att tjejkyssar inte räknades. Att hon skulle bestämma att hon bara ville vara med killar och då räknades det inte. Jag tänkte att hon är nog aldrig så värst nogräknad.
Hon var inte som min slags himmel. När klockan blivit sex så gick jag hem. Att bara gå hem, samma väg som jag brukar, i samma tempo och när allt ser likadant ut som alltid förr (vintertidens sex-på-kvällen och mitt-i-natten är identiska i mörkerfråga) kändes som när man går ut från bion och tror att det ska vara lika mörkt ute som det var i den lilla salongen, men ute var det ljust istället. Och allt fortleder i en märklig vardagstakt fastän man varit uppe på taket och sett hur liten man är där nere.
Kommentarer
Trackback
