Hemligt

Jag mindes en gammal promenad. Jag satt på golvet och mindes hur vi gick på eftermiddagen;

Det var höst, så i samma mak som vi skred över: en promenadväg vid viken, en bensinmack, en bro, ett reningsverk och hem igen, så ställdes ljuset om från vattnig ljusgrå till mörkbrun. Snön låg diskret undanpackad vid sidorna om vägen och enstaka bänkar. Vi höll i varsin kamera och ville fånga allting på bild, hon hade på sig sina svarta converse och när vi passerade en parkbänk så bad jag henne att sätta sig ned och vara med på en bild. Jag minns att jag tänkte på Harry Potter för bakgrunden såg mystisk ut och gatulampan lyste upp hennes långa hår och därunder skymtade man ett litet leende (allt var rött, brunt, grönt, blått, svart- där och då de finaste färgerna som finns). Nu i efterhand så skiljer sig bilden av det här ögonblicket i huvudet från bilden som faktiskt togs. I huvudet har den gatulampsupplysta statyn tonats över i de blåa iskristallerna och de blurriga biljusen som jag också tog kort på uppifrån bron (när vi stod där och det kändes som att vi skulle trilla ner och jag tänkte att hon var ju väldigt trevlig och det är lätt att säga i efterhand, men jag kan inte minnas att jag tänkte ett dugg på hur kallt det var, jag som brukar frysa), och jag tänker mig asfaltsbiten som skiljer mig och henne åt och hur det ser ut som att det finns plats för en till där bredvid. Den egentliga bilden är nog lite mer kort och koncist, handlar väl om en tjej som sitter själv och ingen vet riktigt om hon tycker om det eller inte. Men jag vet inte, kanske har jag förstört en oskulds omdöme på det fysiska beviset från den här stunden, med alla mina minnen.