Hemligt

Giriga publikrader applåderar och deras hud blir allt tyngre och snart för tunga för ansiktet som är det enda som syns när kinderna regnar bort och ögonen liksom ploppar upp i uttrymmena som blir allt större. De grinar som argar med sina tänder och rynkor och sitt stripiga hår.

Åh hur människor bara tar och tar. Plockar äpplen i himlen och bygger sig själva högar att klättra upp på för att kunna frestas lite närmare trädet. På en rad står de och prickskjuter på varandra. Skolkatalogerna blodiga. Fingrarna smakar äppelsaft. Sårskorporna växer igen.

 

Jag hade en mardröm om E. Jag befann mig inuti konstiga mutationer på mitt eget hus och hon skulle åka till sjukhuset för att dö. Dygnet senare kom min syster hem med hennes lik för att dissikera det inne på mitt rum. Plötsligt var mitt hus fyllt av kött, och jag var tvungen att åka till skolan. På bussen översvämmades jag av tårar och någon försökte trösta med att jag kunde gå med i hennes kör.

 

När jag vaknade var det en sån lättnad att det var en dröm att jag ville ringa henne. Skrev istället att jag älskade henne och somnade om. Vad gör drömmar för anspråk egentligen? Hon ville veta vad det var jag hade drömt och först ville jag inte berätta, men när jag gjorde det ändå så ville hon tänka på vad drömmen betydde. Jag sa att den nog betydde att jag skulle ringa oftare och så slutade konversationen. Men jag vet inte jag.
Jag är ganska ledsen nu för tiden. Det tar emot att gå upp ur sängen och jag känner mig så ful. Mamma säger att spanjorer växlar sinnesstämning med årstiderna, jag hoppas att hon har rätt men innerst inne tror jag inte det.

 

Jag blev hög tillsammans med en vän i onsdags. Det var min första gång och även min idé. Vi sniffade det genom näsan och det blev torrt ett tag men sen skrattade jag i tre timmar och sa att väggarna grät. Min mage hackades sönder av eurofori och endorfiner och vi satt uppe hela natten trots att vi skulle till skolan dagen efter. Det senare kändes inte bra, men våra pupiller var stora och hjärnan var klarvaken trots att kroppen var trött.

Jag och A gillar inte ens varandra men hon brukar ringa mig när hon ska göra sådana här saker och jag brukar tacka ja. E säger att även om man föds eller dör tillsammans så är man alltid ensam, och så kanske det är med droger också. Åtminstone tror jag det. Sedan satt jag ju där i soffan och skrattade åt A när hon dansade på golvet, men jag var ändå ensam med mina tankar. Med min upplevelse.

 

Iallafall så har jag svårt att tänka på så mycket. K sa att drogerna skulle göra mig tom och apatisk i en, två dagar. Jag hoppas att idag är sista dagen.

Det där om att ta livet av sig kanske jag sparar, kanske inte. Det känns som att jag skjuter upp tiden om jag inte ser mig i spegeln. Att titta sig i spegeln är verklighetsbekräftande, man kontrollerar att dagarna och timmarna gör avtryck i ansiktet, att man får tiden man är berättigad till. Jag är lite rädd för tid och för rynkor som är ledtrådar om döden. A undrade om jag ville dö, om jag faktisk på riktigt - innanför de stora pupillerna och tablettruset, allra inombords - inte ville vara här längre, och jag sa nej. Och när hon inte ville ligga ned i sängen och i mörkret och vara tyst och försöka sova så blev jag arg på henne. Tänkte att jag ville vara ensam med mitt rus. Hon överdrev så mycket.

 

Dagen efter skulle jag till min psykolog. Det är himla monotont. Alla mina ord smakar häftmassa och kartong när jag är därinne och jag kan inte berätta sånt som hon vill veta. Det känns som att jag måste mata henne med mer men samtidigt kan jag inte heller berätta för mycket, för hon kommer med sina frågor som liksom klipper av mina ord som när man skär i pasta fastän hon bara borde linda det runt en gaffel, stoppa det i munnen och låta psykologsystemet göra resten. Tolka, förstå. Jag klarar inte av att alltid ta ansvar. Varför känner du så här? Jag vet inte, vet du?

 

Jag har inte vågat väga mig på flera veckor. Att väga sig och att kolla sig i spegeln går lite hand i hand med varandra. Jag är rädd för vad folk har för synpunkter på mitt utseende. Mamma frågade igår om jag inte skulle ta och väga mig, de vill ju ha koll på min vikt. Jag trodde att hon menade att jag blivit tjockare och hon sa att nej, men hon vill inte att jag ska bli smalare. Jag vill att de ska tycka att jag ska gå upp i vikt. Då vet jag att jag är lagom.

 

En vaktmästare kliver runt i skolhuset där jag haft psykolog och har svenska. Han sneglar på mig som om jag vore en mycket besvärande fläck som måste bort, men som han hela tiden glömmer bort att skrubba på. Ska hem till min syster och baka klart mina kakor, äta och kolla på film och sedan spy. Vill pausa tiden och bara vara med henne. Mamma säger att vi är främlingar för varandra, att jag och min syster inte verkar känna varandra, att hon vill umgås mer med oss och att jag alltid är rädd och ledsen när jag kommer hem efter att ha träffat pappa. Att hon förstår varför, för att hon har varit gift med honom i tjugo år. Sedan satt hon och pratade om hur nedrig han är i ungefär tio minuter och jag försökte att se ut som att jag lyssnade men jag gäspade mest för jag hade spenderat en natt hög tillsammans med A och ville bara somna.

 

Imorse när jag gick upp och kände mig alldeles tom, men lättad över att mina ögon var som vanligt och att jag hade kunnat sova, så lade jag mig i två minuter hos mamma och höll på att börja gråta när hon strök mig över ryggen, men jag lät bli eftersom att min syster satt där uppe och luften var laddad med öronspets och elektriska överförningar av ljud. Man ser varandra så bra i vår lägenhet. Man ser grannarna också. De har sett mig naken framför garderoben och E sa att hon såg granntjejen i köket, utan kläder. Jag tyckte inte om att hon kollade men antar att jag inte är så himla fin.

Hon sa på nyårsafton att ''I can't believe you're mine'' samtidigt som hon höll om mig. Vi stod bredvid varandra och såg in i spegeln och jag hade precis släppt irritationen över att hon ville sitta med när jag duschade (ville vara ensam) (jag bör bli bättre på att säga till) och börjat göra mig vacker för henne. Egentligen kan jag stanna hos henne hur länge som helst så länge hon säger sådana saker. För tycker hon att jag är fantastisk så blir jag också det.

 

L och jag har mer eller mindre tappat kontakten, men jag hoppas att vi finns kvar hos varandra på något plan ändå. På politikerkursen frågade någon om vi kände varandra och då sa hon att jag var hennes bästa vän. Sedan sa hon att jag hade ju många bästa vänner och jag ljög lite och sa att hon var min bäst-bästa vän och vi skrattade. Ja, på politikerkursen så var vi tillbaka. När vi kom hem igen så var hon mest med sin pojkvän och så men jag tror att jag är viktig för henne fortfarande. Hon är iallafall viktig för mig eftersom att hon fortfarande kan få mig att må dåligt. Jag tror att jag innerst inne fortfarande är kär i henne. En låt som jag ibland spelar på min mobil handlar om att ens första kärlek aldrig dör och det ligger nog lite sanning i det, hur sorgligt det än må låta. Men samtidigt så vet jag ju inte om jag är kär i minnena eller i personen som står framför mig.

 

Jag läser mer nu, och det är bra. Om politik, feminism, kärlek och vanliga skönlitterära böcker. Det går en tjej i min klass som är bäst på allt, vilket gör mig till en passiv och ledsen förlorare, men jag ska försöka att vara min egen konkurrent och så vidare. Målet är att komma igång med skrivandet igen så jag ska göra den här grejen då jag skriver runt 2000 ord per dag, bara för att hålla kvar det som en vana. Får se om jag ens kommer upp i 2000 ord.