13 september 2014
När jag kysste någon annans läppar, så förstod jag att jag inte saknade henne längre. Ikväll satt jag i en fåtölj och tittade på S's leende, och tiden stod stilla på det där sättet som det kan göra när man är två som passar bra ihop (eller när två passar halvbra, eller när de inte alls passar ihop men det känns bra för stunden. vi måste inte vara så jävla säkra jämt). Plötsligt så insåg jag att allt jag saknat hos E gick att plocka hos andra; och det var vad som var så fint - det var nödvändigtvis inte henne jag saknat. Jag hade saknat att kyssa någon jag verkligen ville kyssa. Att lära känna någon jag verkligen tycker är attraktiv. Jag hade saknat allt hon stått för, men inte henne. För, jag insåg även, att jag aldrig velat kyssa G. Eller A, J1&J2, den från puben den gången jag var så rastlös att jag inte kunde gå hem,- A2 och inte heller Hen-rik. Jag kysste dem för att de ville kyssa mig, och det är fel att trampa sig själv på tårna på det viset.
Jag var på ett modelljobb, det roligaste hittills, bar japanska kläder, kände mig fin och sval. Så träffade jag S, och hade verkligen roligt. Hon fick mig verkligen att skratta. Jag fick berättat för mig att man ska umgås med människor som får en att bli den personen man helst vill vara, och jag vet inte vem jag är eller vem jag vill vara men jag tyckte verkligen om att prata med henne. Vid halv 12 tog vi varandras händer och gick mot spårvagnen, och kvart över någon gång så pussade jag henne på kinden. Hon fick ett konstigt leende på läpparna. Vi har inte känt varandra tillräckligt länge för att jag ska veta vad det betydde, men jag kände igen ett sug hon hade i blicken, och jag visste att det betydde att hon fann mig attraktiv. Jag vände mig om, såg ut genom fönstret och njöt av tystnaden, men släppte aldrig hennes hand. Sedan följde hon mig till porten och vi kysstes (massor). Hon liksom föste mig mot sig så fort vi kommit fram till porten, som om hon inte kunnat hålla sig. Jag skulle precis dra ett skämt men vi hade skrattat så mycket den kvällen, och kyssts desto mindre, så jag tänkte att det inte var en särskilt stor förlust.
Vi sa att vi skulle ses imorgon (konstutställning). Hon kallade mig för sin sköna, jag henne för min böna, sen var jag så glad och pirrig i trapphuset att jag skrattade högt för mig själv, som en riktig natt-dåre. Det är synd att jag måste ha det så väldigt perfekt för att känna mig glad, men jag vet att jag kommer att spara den här kvällen och plocka fram den ibland, och känna mig lika glad igen. Om det här är livet så är livet inte så pjåkigt ändå. (jag ska göra mig av med alla livlösa dagar, säger jag jämt, och jämrar vidare. men verkligen. jag njöt av att känna mig lycklig. över att inte ha ätit särskilt mycket men att vara stark ändå.)
Jag var på ett modelljobb, det roligaste hittills, bar japanska kläder, kände mig fin och sval. Så träffade jag S, och hade verkligen roligt. Hon fick mig verkligen att skratta. Jag fick berättat för mig att man ska umgås med människor som får en att bli den personen man helst vill vara, och jag vet inte vem jag är eller vem jag vill vara men jag tyckte verkligen om att prata med henne. Vid halv 12 tog vi varandras händer och gick mot spårvagnen, och kvart över någon gång så pussade jag henne på kinden. Hon fick ett konstigt leende på läpparna. Vi har inte känt varandra tillräckligt länge för att jag ska veta vad det betydde, men jag kände igen ett sug hon hade i blicken, och jag visste att det betydde att hon fann mig attraktiv. Jag vände mig om, såg ut genom fönstret och njöt av tystnaden, men släppte aldrig hennes hand. Sedan följde hon mig till porten och vi kysstes (massor). Hon liksom föste mig mot sig så fort vi kommit fram till porten, som om hon inte kunnat hålla sig. Jag skulle precis dra ett skämt men vi hade skrattat så mycket den kvällen, och kyssts desto mindre, så jag tänkte att det inte var en särskilt stor förlust.
Vi sa att vi skulle ses imorgon (konstutställning). Hon kallade mig för sin sköna, jag henne för min böna, sen var jag så glad och pirrig i trapphuset att jag skrattade högt för mig själv, som en riktig natt-dåre. Det är synd att jag måste ha det så väldigt perfekt för att känna mig glad, men jag vet att jag kommer att spara den här kvällen och plocka fram den ibland, och känna mig lika glad igen. Om det här är livet så är livet inte så pjåkigt ändå. (jag ska göra mig av med alla livlösa dagar, säger jag jämt, och jämrar vidare. men verkligen. jag njöt av att känna mig lycklig. över att inte ha ätit särskilt mycket men att vara stark ändå.)
Kommentarer
Trackback
