Hemligt

Jag gick till det här biblioteket, för jag kunde inte gå hem. Så här mot hösten när parkerna blommar ut i vildaste frustration (över livet, intalar vi oss, som kommer och går hos de som är mottagliga och inte vaccinerade för denna sjukdom, denna enorma risk), med bara en antydan till slut, med löv en nyans för mörka- med bara en antydan till att dra sig tillbaka, så är biblioteken de bästa av platser. I regel tycker jag inte om bibliotek, och hur de kränker böckernas mystik med öppen planlösning, moderna runda bord och låga hyllor. Jag ser mig omkring, vid bordet bredvid mig sitter två studenter och äter godis. Vid en soffa sitter någon och läser högt och utan inlevelse för ett barn. Inte konstigt att barnet inte vill lyssna. Jag vill gräva ned böckerna, klä dem i sammet, lägga ett dunkelt ljus över rummet, tillåta besökarna att stänga in sig i små kokonger, i världar som kan passa litteraturens. Här är alla rum likadana. Inte konstigt att studierummet inte används, med sin grå inredning och raka bord skiljer det sig inte från resten av biblioteket.

Jag spydde upp min mat, för jag kunde inte livnära mig på den. Jag svalde en tår och så råkade jag ut för ond bråd död, för tårdroppen var förgiftad och alla mina ord låter likadana. Illamåendet stegrade sig vid lunch, och under psykologilektionen var det oumbärligt. Hjärtat klapprade, jag tänkte att det måste synas, efteråt gick läraren fram till mig och frågade varför jag inte log. Jag ville svara ''din lektion sög och det gjorde mig ledsen'' men det var bara hennes sätt att visa omtanke så jag skrattade och sa att det inte var något. Förresten är det ju jag som gör mig ledsen, och om jag blir rastlös så får jag byta kurs (men det var ju psykologi jag ville läsa). Å motgångar va, vill jag inte undvika dem, är jag inte lat och bortskämd som Cécile, fast fet, mindre intressant

Mina och Ls fötter exploderade mot asfalten och jag ville gråta ut stressen. Tänk, allt vi nekar oss själva dagligen. De två studenterna bredvid mig kommer nog att bli ett par. Det märks på luften. Den här gången tillåter jag att gråta, men inte utan att tänka: hur länge innan de märker att det är något annat än min förkylning den här gången?

Jag vill verkligen gå hem. Jag vill verkligen ringa pappa och säga att allt han gjort inte spelar någon roll (men det gör det ju). Jag vill verkligen gå hem, inte till honom utan till mitt rum - jag vill sova på något som inte är en soffa och jag vill ha nya kläder; jag vill att allt ska vara där, allt det han skrev i brevet till domstolen: kärleken, värmen, tryggheten, strukturen - men jag kan inte gå dit så länge han fortfarande tror att han har allt det (för då kommer han bara använda det mot mig, och jag måste spela med - jag som inte behöver mer teater. Jag behöver att han ber om ursäkt. Jag behöver att någon, för en gångs skull, ger efter. Jag vill ha ett överraskningsparty. Jag vet inte, slippa ansvaret för en gångs skull. Kanske skulle jag inte hållt så hårt på det från första början - men vart hade vi varit då?)

Och jag är hungrig. Jag måste sitta kvar här länge, så att jag kan gå och lägga mig snabbt utan att behöva tänka så mycket på maten. Men biblioteket stänger snart och jag kan inte gå hem.