a tribute
Någon skruvar upp volymen och situationen som tidigare bara ackopenjerats av klirrade vinglas och lågmält mummel munnar ut i en vördnandsfull tystnad. Poetry slam ekar i rummet. De som står vid fönstret med sina cigaretter står kvar även långt efter att de slocknat och röken blåst upp i trädkronorna. Som om tiden stannat, står de fastlåsta vid sina positioner, etsade till jorden av poesins dragningskraft. Jag ser på dem och känner endast kärlek. Det är min lilla samling rätt och fel, mina vibrationer och underbara vänner. Sånt här kärlekskvitter hade fått mig att ogilla mig själv bistert förr i tiden - jag trodde liksom inte på det, och det gör jag fortfarande inte, men vissa stunder är jag mer än tacksam över att låta dem motbevisa mig.
Jag är knappt tonåring längre. Jag vet nästan vem jag är nu, och känner till mina egna världar. Dina ögonfransar skrämmer mig, och jag tittar bort. Jag njuter av min ensamhet i en städad lägenhet men lämnar alltid i god tid innan jag faller ner i någon spricka. Jag halkar inte på snön, jag minns att köpa cigaretter innan mina tar slut. Och jag vet vart jag har mina vänner, jag vet att de står precis bakom mig.
Någonstans är jag bara så himla glad över att jag har dem, och jag vill ge dem hela mitt liv och tusen fler.
Kommentarer
Trackback
