Hemligt

 

En annan person, en annan dag, är kär igen. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit de här orden, men varje gång hon blir det (och det är inte så ofta) så kommer allting tillbaka, samtidigt som allting försvinner. Den sortens känsla. Samma slags avundsjuka gestaltad i min gamla, gamla kropp. Men jag vill inte bli kär igen.

    Jag vill att hon (en tredje person) ska flytta långt bort åt helvete och jobba på något slags "jag är ledsen för allt jag gjort"- tal som hon aldrig vågar hålla, kanske rensa fiskskal om dagarna för att betala för någon futtig lägenhet som alltid luktar, allting luktar fisk, utan att kunna låta bli att tänka på vad hon gjort, ångra sig, tänka på mig, medan jag i ett parallellt universum går vidare (jag vill så gärna gå vidare). Jag vill att hon ska se sig själv krympa i mina ögon, krympa bort till ett litet torkat gruskorn i någon annans sandhög. Så varför är det tvärtom?!

 

Varför ältar jag? Någon måste ju älta. Men denna - arbetsindelning - känns inte rättvis. Skrattar åt mig själv. Verkligen? Igen? Det är som om jag var olyckligt kär. Ja, det känns så. Jag saknar henne - jag hatar henne - jag tycker om henne - jag är arg på henne - jag kan inte äta när jag ser henne, inte verka normal. Äsch. Har ju värre problem egentligen. Är så jävla trött på att vara skadad. Varför ältar jag? Hon är inte min typ, hon bara fick det att verka så, och förresten suger hon på tango.