Hemligt

Det är torsdag och jag har inte gråtit än idag men mina konturer som är spröda som frost känns kyliga, de kommer smälta, jag kommer droppa bort. Igår drack jag rödvin med någon och vi skämtade om självmord. Jag skämtade om ett scenario om klassen och hur vi skulle göra som i Arto Paasilinnas bok "kollektivt självmord". Plötsligt vände det och han frågade om jag hade någon erfarenhet med sånt, jag verkade så kunnig, och jag sa som det var. Jag känner mig  genomskådad från alla håll; jaget har blivit urgröpt som en ost, och precis alla omkring mig har blickar som är farliga och alldeles för kunniga. På söndag ska jag stå på scen och tävla i poesi, hur man nu kan tävla i det, jag är så rädd och ledsen och trasig just nu. Jag trycker bort såna som älskar mig för att jag inte vet, för att jag verkligen inte vet, om deras  kärlek är en kärlek jag känner tillbaka eller om den ens är bra. Jag har ingen aning om hur man kommunicerar med klasskamrater eller vad man gör, vem man är, vad man ska tänka när det är såhär. Jag knullar, gråter, spelar musik, gråter.