Hemligt

Natten grep mig med sådana mardrömmar

att livet i övrigt kändes skönt i jämförelse

och lättnaden jag kände på morgonen när jag vaknade upp till insikt

gav mig nästan tårar

 

Jag har spillt för många tårar över för många dårar

Ja, gårdagen var även den en mardröm

jag ska inte ens skriva om den, inte nu

tills dess får den bli dagen- som- inte- får- nämnas- vid- namn

Men jag tror att natten ville skydda mig, skrämma mig till lättnad

istället för att som motsats ge mig sköna drömmar att vilja klamra sig fast vid och ett enormt

bakslag om morgonen, en enorm trötthet till frukost

Så: jag tackar natten! För sin konstruktiva grymhet.

 

Jag önskar förresten att jag kunde säga att jag inte kunde sova. Hade jag lidit av sömnsvårigheter så hade jag kunnat gå till en doktor som skulle förstå mig och ge mig tips och råd för att bota det här tillståndet vilket jag inte förpliktar. Jag önskar att jag kunde säga att jag tappat matlusten, och att jag önskar mig en bättre aptit - att min sorg följde normen och kunde hanteras som alla andras. Men sanningen är att jag sover jättebra. Enda skillnaden är att jag vaknar tidigare, för att se på klockan, och somna om igen. Detta tvångsmässiga beteende, min lätta sömn, stör mig inte så mycket. Men jag har ju aldrig prioriterat mina egna behov, sådär konsekvent primärt som jag har hört är bra för hälsan och självbilden. Jag har ju alltid tänkt att det är okej med lite ändring, som egentligen är mig mäkta obekvämt, för att jag kan stå ut med det. Inte heller har jag reflekterat över varför jag måste stå ut med det.
Sanningen är att jag nog också kunde äta, om jag inte hade haft den här sjukdomen (är det jag? Är sjukdomen mig?) som kryper runt axlarna på mig. Men den kan jag stå ut med. Den gör mig gott, också. Den förbättrar mig (jag är fortfarande ganska stor men jag ska bli mindre. Det är ett faktum).

Jag hade kunnat gråta och ta emot alla kramar, fina ord och bra vänner, om jag bara kunde klura ut allting. Om jag bara förstod sakernas tillstånd och kunde rada upp mina problem och kyssa dem på nosen. Visst, jag var bra på stresshantering - i teorin, men när jag stod där omringad och med snorsmak i munnen så förstod jag ingenting, förutom att jag var blottad: min kropp, naken- ful och smutsig - ingenting jämfört med dem. Jag förstod att jag inte kunde vara en fruktansvärd person om jag samtidigt var ingenting - ingenting finns inte, och jag - tror iallafall - att jag fanns. Det hade dock varit att föredra att vara ingenting, än en fruktansvärd person. Jag har ändå moral och en uppfattning om rätt och fel. Min världsbild må vara skev och olik din, men jag förstår.

 

> Eller? Sakernas tillstånd förändras, förvärras, förbättras - de är i ständig rörelse och allt tycks ha en konstig anknytning till månen. Och förresten: hur skulle jag någonsin kunna skriva en bok?

 

Jag hade kunnat skriva böcker, om mina ord inte var resultat från diverse skrivkrampssituationer - stötaktigt utspottade i min brist på samband och reson. Men kanske är det på grund av... Sakernas tillstånd?

 

Vilka saker?

Mitt humör - min verklighetsuppfattning - som är i ständig förändring, har nog inte egentligen att göra med några saker. Möjligtvis små triggers runt omkring mig - men dem kan vi inte beskylla. Allt är mitt fel. Min vardagliga panik. Min bristande förmåga att hantera stress. Jag skyller på pappa också. Mamma. Lägenhetstrubbel. Sakernas tillstånd.

 

Jag hade kunnat vara arg på V för att hon skrattar när jag pratar, för att hon kallar mig söt. Istället säger jag ingenting. Jag träffade E i en av de mest förvirrade av tider. Hon tyckte också att jag var söt. Egentilgen var jag bara förvirrad, och försökte göra det bästa av det. Med V har jag absolut inga baktankar - förutom oskyldig flört jag kan inbilla mig vara förtjänt av. Det är skönt. Att. Låtsas. Höra. Till.

 

Jag hade kunnat gråta idag när det var skolfotografering. Jag hade kunnat fylla en hel skolkatalog med tårar, så att de blev fuktskadade och inte gick att sälja. Men ingen vill minnas en dålig dag. Jag sträckte på ryggen och såg stelt in i kameran. Jag har nog inte den där naturliga "glad skolungdom från Sverige"- looken, för hon justerade hela tiden min näsa - som skulle peka ned så att man ser mina runda ringar under ögonen, inte stolt uppåt som jag brukar ha den - och huvudet skulle vara på sned. Jag tänkte på bebisfotograferna som fotograferat sovande bebisar, placerat dem i olika poser - att de sett döda ut på bilderna, men att det nog varit behändigt då de är så otympliga när de är små. Alla i klassen satt i samma poser, onödigt livlöst när vi kunde ha suttit hur vi ville och uttryckt så mycket mer. Kanske hade vi kommit ihåg dagarna när vi bläddrat igenom katalogen i efterhand.

Nedrans kontrarevolution.