Dekonstruerar höghus
Minns skoltiden när jag gick i uppocknedvända korridorer och förälskade mig i tjejer som gillade killar. Minns hur jag studerade dem, verkligen pluggade dessa tjejer. Jag ville så gärna veta om deras ups-and-downs. Ville hålla om dem när de grät, ville göra så att deras drömmar gick i uppfyllelse. Blev världens bästa vän för att få vara nära, få sova över, känna den där underbart svidande ensamheten efter en stormande romans när tjejen tillslut väljer killen. Som att piska mig själv för att komma undan synder. Och det var alltid lagom, jag visste alltid hur det skulle ske, jag visste att tjejen aldrig skulle välja mig. Det var som att läsa sin favoritroman gång på gång. Självföraktet växte i skuggorna, passade in i formerna jag gav det.
Jag var singel mellan tolv och sexton. Eller, inte singel, men jag blev aldrig kär i killarna jag var tillsammans med. Och när jag skrev om hur jag kände för tjejerna så skrev jag alltid "han" istället för "hon". Tänkte att man var tvungen att skriva så, när man skrev om kärlek. Annars skulle man inte fatta vem som var vem. Och hur blir man kär i en tjej? Hur ser det ut i dikter?
Har tidigare inte tänkt på att jag var konstant hopplöst kär i fyra år av mitt liv. Tror det har format inte bara mig utan hur jag skriver. Kommer alltid vara hopplöst kär, det sitter liksom fast nu. Precis som förr så fullkomligt slukar jag tjejer som kommer i närheten av mig. Vill bli kär med varenda cell av min kropp, i varenda cell av hennes. Om vi inte bara knullar helt ytligt. Vet inte om det är bra eller dåligt än, den ojämna balansen, men tror själv att jag skulle bli ganska ojämn om jag gick och drällde kärlek i tjejer som man dräller målarfärg. Kanske betyder det att jag älskar mig själv mer nu. Nu för tiden får jag ju iallafall ligga. Har hur som helst inte tid att befinna mig i svidande ensamhet eller läsa gamla favoritromaner längre.
(obs som jag och en fellow lebbkompis sagt: vissa lesbiska hade varit så himla äckliga som killar. försöker låta bli att göra en feministisk analys av min jävla kvinnosyn. För jag har väl inget hora/madonnakomplex, tillexempel? Jag är en byggnadsplats, och jag vet inte vilken del av mig själv jag ska börja bygga på)
Kommentarer
Trackback
