Hemligt

 

om jag ska vara ärlig, så trodde jag inte att jag skulle leva när den första snön kom tillbaka. nu sitter jag här och tappar andan istället. de senaste dagarna har jag älskat så innerligt, skrattat så äkta. snön faller och i våningen bredvid skriker en bäbis. i skolan för några dagar sedan, när jag skojade och log, så sa min vän A att han saknat mig, och det syntes på honom att det var Innan- Tragedin- Mig han menade. på några sätt känns det som att jag klivit ur ett vakuum och folk ser på mig som om jag kommit hem från en lång, lång resa. jag undrar om det är vad alla väntat på? att det är därför alla varit så tysta?

jag vet inte vad som är annorlunda. jag vill inte tänka, bara blicka framåt. saknaden efter min lillasyster sitter kvar som ett eko jag lärt mig att ignorera; jag tror att den förlamat mig. jag vill omfamna mina vänner som om kriget är över och gråta tjugo liter tårar. istället ser jag på snön, klappar min katt och tänker på alla de där konstiga, konstiga, konstiga känslorna som fyller mig. förra årets snöande minns jag inte. den vintern kom och gick som en enda mardrömsfylld natt. jag var uppfylld av katastrofen, jag var så otroligt chockad. nu har det snart gått ett år och jag borde ha lärt mig att skriva om saknaden, men det är som att beskriva färgen svart. istället beskriver jag det omkring den:

 

hur min psykolog fick tårar i ögonen men försökte gömma det och hur

mina vänner kollar bort, det är förbjudet att prata om henne

hur ljuden känns tystare och som om de är längre bort på julmarknader (barnkörer och dragspelsmusik och prat och hästhovar)

hur något i magtrakten kan stelna till av fasa och tjutande springa därifrån om något sker som påminner en (typ att en av barnköerna var min systers gamla klasskamrater, hela klassen faktiskt)

hur jag inte vågade gå förbi kapellet där vi hade minnesstunden för henne förrän förra veckan (jag har gått omvägar varenda gång