Hemligt

Jag har inte kunnat ordna mina drömmar det senaste. De är dagarna likvärdiga. Jag frågar dem som är runt omkring mig: hände detta? De skakar oroligt på huvudena. Jaha. Fast sen händer det ändå. Livet är en apelsin och går i spiraler, in i fruktköttet i ständigt återkommande symmetrier. Likt detta är allt jag skriver plagiat på något som hänt tidigare, likt mina ben (som smalnar av i slutet) och mitt tillstånd liknar någon annans, likt mitt sinne och mina tankar, ord och minnen kommit från en plats som dividerats med tusen miljoner och spridits ut som glasglitter över de väntande folktrupperna. Likt detta är hela kosmos, allt vi någonsin kan tänka oss, en enda stor fraktal i en annan i en föregående i nästa. Ja, det är mycket möjligt att den sista fraktalen tar slut där den första börjar. Att vi tror på en evighet, när allt egentligen är en cirkel (eller en apelsin).

När jag spänner benen så nuddar de varandra och ett farligt kittlande uppstår. Jag lägger handen däremellan, slappnar av och blir en deg i konserv, spänner nacknerverna i små signaler för att se om någon hör mig. Jag hörde att personer med aspergers inte kan dagdrömma. Jag förstod inte riktigt. Drömmar finns ju överallt. Kan de inte också läsa, njuta av ord? Se innebörden av en berättelse? Trots att det kanske bara är fantasier (eller verklighet)? Vilka känslor är det som väcks hos andra människor, när de smakar på honung, får en orgasm eller när flygplanet de sitter på lyfter och tar avsked av marken?

Jag tycker i alla fall inte att vi ska vara så hårda med skillnaden på verklighet och overklighet. Förtrycka eskapister och själva låta bli att utnyttja livets kapacitet till fullo. ''Kyss mig då, om du vill utnyttja livets kapacitet till fullo''.

 

Igår kysste jag någon en kort sekund, det var snurrigt på krogen och vi hade visst dansat i en timma. Snart gick sista bussen hem. När jag gick in i köket kom mamma ut ur sitt sovrum, trots att hon legat och sovit i sin varma säng och jag bara var en illaluktande ungdom som inte längre brukade komma hem så ofta. När hon såg att jag grät så började hon också att gråta, och plötsligt grät hela rummet. Jag var i hennes armar och tryckte huvudet mot hennes mage. I efterhand ska jag nog klassa det som en dröm, trots allt. Jag är så trött på att gråta och gråta utan resultat. På att enskilda händelser kan passera utan några som helst trådar in i en fortsättning. Därför är alla mina kyssar drömmar, - jag vill kyssas utan fortsättning. Jag drömmer nog för att drömmar är det enda jag klarar av just nu. Vore det verklighet skulle jag inte våga chansa.

Min mamma gråter för effektens skull, för stämningen. Hon gråter till alla filmer. När det är över tror hon att det är bra igen, trots att det kanske aldrig ska bli bra. Hennes optimism är uppiggande och gör henne opålitlig. Jag drömförklarar henne också. Väver in i spindelnät och lägger i mitt mjukaste drömfack. Kysser henne i pannan. Du är härmed drömförklarad, fina mamma.

Jag fann mig själv uppe i en stor fastighet, mellan väggar av tyg - ett högt tak och ett knarrigt golv, med några få solstrålar som lyckats ta sig igenom bomullsgardinerna och landat på min nakna hud - omhändertagen som om jag vore under vatten. Jag lutar mig åt vilket håll jag känner för - de tar emot med sina accepterande blickar och penslar, studerar linjer, mäter med ögonen, målar av mig som jag är. Nu finns det inga utvägar - den ultimata sanningen är denna. Jag njuter av den absoluta känsligheten som finns i rummet - hur vackert det är när sexton personer använder alla sina sinnen till att läsa in ett rum, och hur lycklig jag var som fick ta del av det, som fick sitta i mitten - genomborrad av solstrålar och brännande konstnärsbetraktelser som laserstrålar.

Jag förkunnar vapenvila med min kropp - något av det skönaste på länge, länge. Skönare än de hundra senaste kyssarna och de hundra senaste förlorade vakentimmarna, vigda åt drömmar och andra slags extaser. Tre pauser på tre timmar: vi dricker kaffe (jag dricker mitt svart, jag som knappt gillar kaffe, vad har jag tagit mig hädan för vanor? Det var gott), jag får se målningarna och kliver runt som en stjärna i den lånade kimonon. Stämningen är avspänd och intensiv, tyst och trevlig. En dam i ena hörnet viskar: Felicia försvann... Felicia adjö - vi måste alla dö- med ett leende och jag sträcker på nacken och vrider mina kroppsdelar ännu ett varv på klockan, hittar ännu en position som ser omöjlig ut från vart man än kollar.