Hemligt

Jag är som havet. Jag spelar teater men min nivå går i vågor, ibland får jag någon slags känsla men den försvinner och allt blir torrt tills känslan återkommer igen. Det är pinsamt hur dålig jag är, tänker jag. Efter premiären satt jag och A på gallertrappan och rökte. Det regnade. Hon bjöd på kaffe och hade något koncentrerat i blicken medan hon såg på mig och mina tårar. Efter ett tag kändes allt lite, lite bättre, det var lugnet i sceneriet, cigaretten, lugnande ord från någon som kanske inte helt mist förståndet. Eller som kanske hade gjort just det. Jag kunde gå till lektionen, fast jag fortfarande var ganska trasig. Jag kunde till och med tänka att det kommer gå bättre imorgon på nästa föreställning. Men jag kunde inte tänka på min syster. Det finns ingen frid att hämta, inget sätt att acceptera. Men det finns dikter att skriva och bilder att måla. Och tårar att fälla. Någon gång, någonstans, så kommer jag nog att acceptera att jag alltid kommer att vara lite ledsen, men det är några insikter kvar tills jag når dit.