Hemligt

21 april 2015
Månen avtecknar sig i all sin apelsinrödhet-  diskret, mot skivorna av ridåer som är himlen - för det är lätt att tänka sig, när den ser ut just sådär, att himlen är gjord av skivor - plexiglasridåer som ligger mot varandra, skalas av till sin kärna, eller kläs på igen - aldrig i sin sanna form utan bara i gestaltningar. På stigen där nere springer jag hem, för jag vill så gärna skriva om månen och varje gång det är något jag vill skriva om har jag visst inte penna på mig. Jag springer för inspirationen, som så många gånger förr lämnat mig som vattendroppar i fartvinden.

Jag bröt ihop efter att jag hade sett en teaterpjäs med min kära teatergrupp - jag säger kära, fastän vi inte är varandra kära, de känner mig nämligen inte, de bara vet saker om mig. Tyvärr så råkade alla se, och efter en lång stund när jag var halvvägs genom att lugna ned mig så fann jag mig promenerandes hem med en av dem, förklarandes hur det funkar med mina ångestattacker och att hon inte behövde vara rädd. Jag skakade fortfarande i kroppen. När vi skildes åt klappade hon mig på ryggen, som man klappar någon som förstår mindre än en själv, och jag utvecklade det till en kram bara för att behålla kontrollen. Ändå sa hon ”ring mig om du behöver något”. Så kanske ringer jag om jag behöver låna lite mjölk. Om jag får slut på blomvaser till mina olivträd. Men ringa och tala ut?

Jag hör hur jag låter, hur motvillig jag är och det är ju inte rättvist. Jag förstår att det är svårt att veta vad man ska säga. Men jag ville ju bara att någon skulle ruska om mig, ta mig på en promenad, låta mig gråta. Och för en gångs skull, har jag inga lösningar.