Hemligt

jag satte mig upp; mitt kortklippta hår kan inte längre vara vilt (jag sa till min mamma: jag känner mig som Samson, de har klippt av mitt hår, alla krafter har rycks ifrån mig, min mamma sa: det är inte så illa, jag sa mamma lyssna nu det här är så jävla illa det kan bli, och jag pratade inte längre om håret, det är en futtig del av mig som jag ändå förklarat avstånd till, men vi kan inte prata längre, kanske är det jag som bygger stängsel och varningsskyltar, men jag vill ju bomba mitt land i fred, ni får gå någon annanstans med er jävla kärlek och ert jävla sorgearbete. Det är självömkande ord, men jag vet inte längre hur balansen ska se ut, när det kändes som att jag redan berövat er på alla skatter, sympatiskurar, falska leenden och rynkade ögonbryn sa hon: du måste ta åt dig mer, så jag ser på alla halvfärdiga tankar, halvfärdiga ord på nattpromenad, fallfärdiga mord i sovrummet och gör vad jag gjort förut. Jag skriver listor, tar bussar, ser på serier, klappar katten, tvättar all tvätt och städar hela lägenheten och låter hela tiden bli att känna (skriva, sjunga, skapa) tills jag torkat upp det sista av mina egna spillror så att jag äntligen kunde formulera svartstal till de som ropat på mig så länge)

 

Jag satte mig upp, för jag hade bestämt mig: om det blir värre nu, och om åren blir längre, och om sängarna blir kyligare och oktober aldrig försvinner utan mynnar ut i ett blått jävla december (åh, vad jag hatar december, och alla andra månader, fyfan jag vill skrubba bort er från min hud. Ögonblicket efter att jag blivit klar med min tatuering, när jag såg det fastetsade bläcket, så visste jag att det skulle komma en tid där jag skulle försöka karva bort det från huden, när jag skulle känna mig så klaustrofobiskt fastetsad i den här jävla världen under den här jävla huden och få ett utbrott, kanske skulle det vara på de sista stroferna i historian om Felicia, kanske skulle jag inte nöja mig med bara tatueringarna utan fortsätta in under och skrubba med stålull, blodet skulle strömma som tållöddret gör i duschen, jag skulle vilja tvätta mig ren, skellettet är kladdigt så jag tar aceton, ren sprit, barnängen och vatten. Jag sa till mina tatuerade vänner: kan ni också känna konturerna om ni bara ligger och fokuserar på dem? Alla skakade på huvudet inför min oroliga uppsyn. Jag är för verklig, för förankrad i den här världen, det är mitt problem). Om det blir värre nu, så står jag bara ut högst tjugo år till. Det gör så jävla ont att leva.

 

Det finns dagar där jag inte kan släcka min törst med vatten. Det finns dagar då andra människor tycks vara det äckligaste som finns. Det finns dagar när jag känner mig manisk men också får flest saker gjorda. Det finns dagar då jag inte längre kan styckeindela texter (det är som en tvångstanke jag vill undvika, där jag halshugger orden oläsliga). Det finns dagar då ingenting hjälper.