Hemligt

Jag studerade henne som om hon var glosor till de enda meningarna jag någonsin skulle behöva använda. Lärde mig vad som får henne att vilja gråta. Vävde in hennes lukter i mitt nervsystem. Hon lånade min tröja när hon sov över. Den natten låg jag och stirrade upp i taket, där hennes drömmar svävade som regnmoln.

Jag lärde känna hennes föräldrar. Skämtade med dem. Vek omsorgsfullt med min person som man viker ned ett otympligt lakan längst ned i linneskåpet. Hon var som ett jävla linneskåp som jag begravt mig i. Jag ville göra helt rätt med henne. Börja älska henne från grunden. Sparade ingenting. Hon var alla färger. Och hon var körsbär, sommar, sådant man skriver om när man skriver om kärlek. Och hon var töntig, barnslig, egentligen rätt tråkig och naiv och allt det insåg jag först när jag gråtit floder över ett slags uppbrott. Och nu har jag drömmarna kvar. Jag tror hon gav mig sina drömmar. Jag tror hon såg oss som en dikt och att jag också gjorde det. Vi spelade bra teater ihop och jag skulle spendera en evighet på scen med henne om jag fick. Människor som drömmer så vackert vill man inte ge upp. Man vill aldrig veckla ut sig själv från sådana situationer. Man lär sig att vara förälskad på avstånd. Man lär sig att vända sin gamla avundsjuka mot dem.