patetik
Du ber om känslor
jag ser på dig att du saknat dem
kanske hela ditt liv
så kort har det varit och du vet inte ens vart du står
och var du än går
ekar drömmar om stjärnhimlen
när januarivädret tittar förbi och
blockerar mörkret för dig
(Som förblindad låg jag på golvet och
höll på att drunkna i en förstor jacka
längtade efter att sova
hade spytt upp det lilla jag hade kvar
ingenting kändes vackert då
och otacksamt nog inte heller nu
Varför ber vi om känslor?
jag står hellre på en scen och skriker ut dem
jag gör omskrivningar i någon slags poesi
och stänger ute verkligheten tillräckligt mycket
för att stjärnorna i mina drömmar ska
kännas tillräckligt verkliga
som ett jävla tidsfördriv
medan jag funderar
som jag ju gör så mycket nu för tiden)
Kommentarer
Trackback
