Hemligt

Jag satsade allt en gång, och trodde att det skulle bli som jag tänkt mig. Igen och igen. Jag hade ett paraply som var precis som det Scarlet Johanson har i Lost in Translation, och jag gav det till min flickvän när det var november och vi fortfarande var kära. Jag skrev citat och ritade mönster på insidan. Sverigenätter är så ofta regniga och alldeles utan stjärnor, sa jag, men kanske gör det här dem lite, lite bättre. Varsågod. Ibland finns tankar, dem du letar efter i himlen, närmare än vad du tror. Fast det har alltid varit något särskilt med min syn, för bra ideér går inte alltid hem när jag tycker de verkar som klarast, för egentligen är jag ännu en vacklande dåre med suddig blick. Åh, vad ska jag säga till dig när du frågar hur det står till? Allting skaver, från kläderna jag inte kan göra mig av med utan som måste drapera min kropp som bandage majoriteten av dagarna, till besluten, känslorna, att leva själv, att leva, jag förstår inte hur jag kan stappla runt i min dåraktighet men ändå vara kvar på ruta ett ett ett ett. Hon brukade kalla mig naiv och dumdristig. Jag är inte sån längre. Jag skriver ingen poesi. Jag drömmer inte i timmar. Jag gör ingenting av det jag tyckte om att göra. Bara vuxensysslor, för dem är de enda som passar in i mitt nya vuxenliv. Och här, på min lilla blogg, i min lilla frizon, är jag rädd att skriva sånt här. Till och med det har jag tappat bort.