snigelfart
Jag kan inte ägna ett liv åt att tänka på regn, inte ens på bussar, inte ens en mil från dig. För ibland, hjärtat, är saker fula, utan någon vinkel på det. Just det, även i din värld.
Du är trådsmal, jag har alltid varit avundsjuk på det, men nu känner jag ingenting längre; så antagligen allt egentligen, allt som går att känna.
Hon målar läpparna med kladdigt rosa för att kanske limma ihop delarna av sitt hjärta, dansar sig suddig mot neonpilarna som skjuter härinne. Jag kan inte sluta stirra, tänker att jag kanske ska gå till optikern för bättre styrka till mina ögon. Jag skulle vilja lämna dem hos henne, mina ögon, för en bättre livskvalité, men jag vet att man inte kan göra så. Man kan inte garantera varandra någonting, särskilt inte sig själv.
Kommentarer
Trackback
