S/O/S
Hon fingrar på lampskärmar, kastar skuggfigurer i sin genialiska teaterkatastrof
En hel-jävla-orkester som väntar i tandraden
och det är vid hennes axlar jag inte vågar dröja kvar med blicken
(Jag vill se på henne medan hon läser mina ord, medan hon lär sig något som jag tyckt varit så speciellt).
Den här dagen är verkligt full av tristess. Extrem frånvaro av glädjeämnen. Jag ska försöka lista ut varför jag mår kasst, och kanske glädjas åt att åtminstone veta - men jag tappar förmågan att tänka när det verkligen gäller. Samtidigt så finns det så mycket att göra och jag längtar efter att fly hem till mig, in i mina raggsockor med min egna jazzmusik och mina hemlighetsmakerier. I två veckor har jag bott där nu och ja, där hemma går det lättare att andas, precis som jag vetat att det skulle.
Kommentarer
Trackback
