Hemligt

Väggarna är ekbruna och kramar mig. Jag har allting i mina händer, och jag uppskattar det - trots att materiella och metafysiska ting aldrig kan bli ägda, utan lånade eller avnjutna under en begränsad tid. L's mamma sa att det märks att jag bara försöker överleva när jag tänker sådär. Snart flyttar jag igen, har bara den här helgen kvar hemma hos dem. Aldrig har jag känt mig så trygg när jag bott här. Jag har inte heller kvävts av den där ensamheten, som alltid tyckts ha förföljt mig - tills nu, och självklart kommer jag att sakna det, men med tanke på att allt är temporärt så är jag glad för hur länge det varade, och jag är glad att jag i slutet fortfarande bara har mig själv att dras med.

Vi satt på varsin sida cafébordet, jag och min pappa - var det en månad sen jag såg honom senast? Hans skägg var längre och ansiktet såg sårbart ihopsjunket ut, huvudet avslöjande äggformat. Det var kallt ute och jag hade gråtit hela vägen dit. Han var sen. Inte som i lite, utan två timmar sen. När han tillslut dök upp ville jag gråta igen. Tårarna som borde ha rullat på mina kinder var natt spenderad på en soffa, i sömnlösheten som varit mig hack i häl alla de där nätterna, låg alldeles inom räckhåll - erbjöd sig att översvämma, men jag behöll lugnet. Sippade på mitt kaffe på cafét jag valt ut för att han hatade just sådana där cafén- talade om inget annat än små saker.