Hemligt

Jag räknar kalorier varje dag, tills jag tappar räkningen, och även när det står still på vågen är min kropp i en ständig förändring. Den är en mutation av en människokropp, och när jag försöker förgöra den hittar den bara nya vägar att stiga upp på makten igen. Dessa känslor återkommer i perioder. Det är när jag mår som sämst över min kropp, som jag drömmer om henne.

Jag skrev till henne, för att kanske följa mina impulser. Frågade hur hon mådde. Hon läser en psykologikurs och ska ha tenta på fredag. Jag saknar inte henne. Hon frågade inte särskilt mycket om mig - det är helt enkelt inte värt det. Jag saknar detaljerna i hennes ansikte, läpparna som alltid var varma och ständigt feberdrabbade, och så saknar jag hur hon bet tag i min nacke ibland när vi kramades. Men det är inte utan obehag, inte utan vemod. Jag vill inte tillbaka. Men jag drömmer om det.

 Jag tycker om när jag kissar och känner på magen att den blivit mindre (inte liten, men mindre), när jag tvålar in ansiktet med hallontvålen som påminner om en hallonkrans jag bakade en gång, som luktar som om man fikar fast man egentligen inte gör det, man bara har ett väldigt rent ansikte. Jag tycker om när cigarettröken ömt kryper upp i mitt ansikte och kråmar sig runt öronen, ryker mina kontaktlinser torra så att de svider och ögonen lyser röda i mörkret. Jag tycker om romantik, och när katterna hemma hos L biter mig i tårna (jag har kommit över kattskräcken jag hade när jag var mindre). Jag tycker om att lyssna på Ani Difranco och ha små mål med dagen, att ha svarta strumpor och nytt nagellack. Jag tycker om att ha parfym bakom öronen och på handleden (jag har lärt mig att inte ha den direkt på halsen så att eventuella halspussar inte smakar bittert) och jag tycker stundvis om att vara ensam.

Jag har det gemensamt med pappa, suktan efter att vara själv. Vi är på många sätt lika och ibland saknar jag honom. Men i söndags så gjorde min pappa mig så väldigt, väldigt illa, och sen dess har jag faktiskt inte kunnat sova (trots att jag sov så bra när det förra inlägget skrevs).

Jag skrev precis ned hela händelsen så noggrant jag kunde, eftersom att jag ska vittna mot honom i domstolen om en månad. Jag har skrivit ned mycket av det han har gjort, och ska sammanställa allt i ett enda långt brev som han ska få. Och plötsligt, ska han fatta - ja, den här gången måste han förstå. Det kommer att bli hans sista chans (för nu har han förlorat både mig och min syster). Jag fick ett utbrott och allting svartnade. Jag minns att jag skrek om att jag inte orkade och grät tills jag hostade. När jag slutat skrika låg alla mina tavlor på golvet och under dem låg jag. Det slog mig, och det kändes verkligt (det här händer verkligen, det är ingen lögn, han kan inte motbevisa det här), att han förstör mig verkligen och jag kunde må så mycket bättre än såhär.

När jag gick därifrån ropade han efter mig att ha det bra. Det var så opassande efter allting att jag fick gåshud. Jag grät länge, länge. L hämtade mig på sin vespa. Sen dess har jag varit på topp och allra längst ned på botten. Jag har jobbat sent och låtit bli att äta, hetsätit och skrivit. Ibland tänker jag på hans samlade ansikte och det lilla leendet han har samtidigt som han är arg. Eller hur han höjer rösten för att han känner att någonting är på väg att brista, hur han kastade kniven i marken för att visa sin makt. Jag tänker på hur hopplöst det är att någonsin få honom att förstå.

Jag minns när jag var 12 år och drömde om att flytta till Kenya och inte höra av mig på flera år. Alla som hade känt mig skulle undra vart jag tog vägen. Det skulle stå om mig i tidningarna. Några hade sörjt, några hade hurrat, några hade levt vidare och förstått att jag inte gjorde så stor skillnad.
Sen skulle de höra från mig, och förstå hur långt jag kom utan dem, och de skulle känna sig ruttna när de tänkte på hur de höll tillbaka mig, när de insåg vilken smärta de åsamkat mig. Sen skulle jag dö, på toppen av mount everest och livet och allt, och de skulle se sig om och tänka: ingenting kommer någonsin att bli som förut.

Nu förstår jag att det hela tiden varit min pappa jag velat hämnas på. Och jag ska visa honom. Först Berlin, egen lägenhet, sen Kenya och resten av världen. Jag ska komma så långt, och det ska inte ha någonting med honom att göra. För nu lever jag på mina pengar, mina initiativ, i mina egna kläder. Och han har inte en anledning att känna stolthet, för vi har ingenting med varandra att göra. Allt jag har fått av honom har jag betalat tillbaka tusen gånger åter. Jag är inte skyldig någon något nu.