Hemligt

     Tänkte leta upp någonstans där jag kunde vara själv och liksom flyta ut i kanterna utan att någon ringde polisen och sa att det var en konstig, weeddoftande prick som bara "hängde runt" i staden, den typen av passiv anklagelse min snedtripp gott kunde klara sig utan. När jag stått och tittat på 1) ett vattenfall som i horisonten mötte 2) en stjärnhimmel (vid ett vattenverk nära min bostad) en stund (men längre än 15 minuter) märkte jag att jag faktiskt inte var ensam utan att det var massa människor som gick förbi bakom mig. Blev rädd för dem, blev senare rädd för alla som korsade min väg och som tycktes skratta mig eller vilja jaga mig därifrån. Såg nog ut som en gamling som desorienterat sig från sitt hem och nu bara gick och grubblade på hur den kommit bort, vart den skulle och vems skor som satt på fötterna. Samtidigt tror jag att jag liknade ett skyggt djur och jag skämdes nog över det. Ville inte att någon skulle titta in i mitt ansikte, för svaren satt där. Kände mig sårbar och öppen, som om ansiktet med alla sina svar och hemligheter skulle vråla till och sugas in i ett svart hål om någon fördjupade sig i det, om någon letade efter mina ögon skulle de vända sig inåt, om någon såg mina läppar skulle jag råka gnaga bort dem. En irrationell rädsla som jag när min räddande vän slutat sitt jobb klockan tjugotre inte kunde hacka ut genom min oregelbundna röst, utan som bara bidrog till min förvirring (och svårighet med att uttala orden). Rädslan bidrog också till hennes svårigheter att förstå och därefter hjälpa mig, men hon följde mig hela vägen hem och pratade hela tiden snällt med mig och det är därför jag alltid kommer att lita på henne.

 

2014 var ett väldigt svårt år. Så svårt att jag inte minns något från det. Allt jag vet om de sjuka grejerna jag gjorde, vad jag sa och hur jag verkade utåt, har jag fått berättat för mig i efterhand. När jag hör dessa saker väller ett mörker upp och ber mig att stänga dörren igen. Jag är ofta rädd för att förlora mig i detta mörker. Men ibland jagas jag in i det, som när paranoian kryper längs ryggraden när jag är den enda som står upp i en spårvagn med upptagna sittplatser, och alla vilar blicken på mig. Obetänkt, men likväl finns där ett fyrtiotal tomma ögon. Kollar jag bortåt, försöker jag fly ut genom fönstren, reflekteras bara mina egna tomma tillbaka på mig från glasrutorna. Eller på festen, när jag berättar för min kompis hur rädd jag var i början av kursen. Att jag inte ville berätta om mig själv för mina nya kurskamrater, för jag ville inte att de skulle ha information att använda emot mig. Jag sa att man är sårbar bland sina nära. Jag sa något om faran med att folk kan definera en, något om att de håller en om halsen och om ryggen på samma gång. "Fan vad destruktivt", sa han, och tog en klunk av sin öl. Mina ord stod kvar med fullvärdig beviskraft. Mina vänner står kvar runtomkring mig, och de är en del av något större. De är solid mark och snart ska jag lämna dem. Precis som jag lämnar allt som är bra och hållbart. Min lägenhet, min katt, mitt jobb, mitt land. Jag röker på, och kliver in i mitt mörker. Min tjejkompis sitter tyst ett par minuter medan jag gråter mot hennes axel. Hon har inte sagt hej eller kommenterat min gråt. Hon gled in i omfamningen som en vind, och stannade där som om hon var gjord i sten. I en andningspaus viskar hon orden baklänges, som om de var runor jag inte kunde läsa. "Du gråter för att du ska resa bort, va?"

Jag nickar och sugs upp av marken, sugs ut ur staden, Uddevalla pulserar ut mig med sina hjärtslag, som ett döende djur. Det finns så mycket som gör ont att jag överväger att amputera bort mina egna ben för att fokusera smärtan på något annat en stund.