timmarna förflöt
Hans ögon var tomma som om de var glaserade och han såg ned i marken som om han förväntade sig att något skulle dyka upp därifrån, vad som helst ur allt det här hopplösa, dödstrista, och även fast han är min pappa så kunde jag inte komma på någonting att säga. Och därför gråter jag.
Kommentarer
Trackback
