Hemligt

Idag fyller min våldtäcksman år. Jag vet inte hur gammal han blir. Jag vet bara att idag är första gången jag dricker när jag är själv. Vodka till middag. Och jag vet att jag är trött fast jag sovit hela dagen. Och jag är ledsen och tom när jag borde vara fylld av liv. Kanske är det bra att jag åker bort -> kanske märker ingen då, att jag inte riktigt lever just nu. Inte idag.

Dagen efter min avskedsfest och jag känner en enorm tomhet. Är det pms,mens,bakfylla? Stress över skola? Tror jag blev besviken på mina vänner igår. Jag ville att de skulle vara bedrövade. Skrika ut: jag kommer sakna dig något så enormt, vad ska vi göra utan Felicia, jag ångrar allt jag inte gav dig. Men så, är det ju inte därför jag åker. Och när jag läser mina ord så känns det inte som att det är sant, att det är därför jag är tom. Kanske är det min tabula rasa. Denna resa ska fylla mig med mitt verkliga jag, allt annat raderas. För jag sliter mig från mitt gamla liv. Tvingar mig att inte känna. Generas över flörtar och kramar men vill helst inte alls rubbas. Styrka, styrka, styrka. Det svåraste är att vara mellan två världar hela tiden. Snart drar jag. Då är det bara jag som gäller.

En hektisk kväll i ett känsloladdat liv. Mamma ringer alltid när det är väldigt sent, och de flesta brukar låta bli att ringa. Tror inte hon tänker på det alls. Nu ringde hon och plockade ned mig från mina drömmar. Hon stampade på det som är mitt inre. Det dunkar någonstans, det är något inom mig som vibrerar med igenkännelse från förträngda minnen. Vill skrika åt henne men kan inte göra det, hon lider precis som alla andra och det hade aldrig hjälpt. Hon hade aldrig förstått. Måste bli själv, vara själv, komma bort. Hon lockar fram det som gör ont. Vet inte vart jag ska söka tröst. Vart jag ska plantera mina blommor. Önskar att jag var femton så att någon kunde adoptera mig.

 

Till mamma:

Jag vill inte att du ska prata om mina drömmar igen. Sluta röra i min framtid. Sluta skicka länkar till utbildningar eller föreslå yrken. Sluta försöka styra vad jag ska satsa på och inte. Du gör bara skada. Jag vill bli en konstnär. Jag är en konstnär, och att du alltid tvekar på mina förmågor har fått mig själv att ifrågasätta min identitet som konstnär. Jag märker ju på dig NÄR du inte tror på mig. Jag funderar ut på EGEN HAND hur jag tar mig dit jag vill, och VAD jag vill - du får mig att tro att jag inte kan, eller att jag inte är bra nog. Du kanske tycker att jag låter dramatisk när jag säger att mina höga drömmar är det enda jag har och du varnar mig för mitt eget bästa, för att jag inte ska falla genom himlen och krossas när jag kommer ner: men DET HJÄLPER INTE. LÅT MIG FÖRSÖKA INNAN DU SÄGER ATT JAG KANSKE MISSLYCKAS ELLER LÅT MIG VARA. Ta inte bort mitt driv. Jag är 20 år. Mina drömmar är mina egna, intima platser, stjäl inte ner mig därifrån.