Hemligt

En hektisk kväll i ett känsloladdat liv. Mamma ringer alltid när det är väldigt sent, och de flesta brukar låta bli att ringa. Tror inte hon tänker på det alls. Nu ringde hon och plockade ned mig från mina drömmar. Hon stampade på det som är mitt inre. Det dunkar någonstans, det är något inom mig som vibrerar med igenkännelse från förträngda minnen. Vill skrika åt henne men kan inte göra det, hon lider precis som alla andra och det hade aldrig hjälpt. Hon hade aldrig förstått. Måste bli själv, vara själv, komma bort. Hon lockar fram det som gör ont. Vet inte vart jag ska söka tröst. Vart jag ska plantera mina blommor. Önskar att jag var femton så att någon kunde adoptera mig.

 

Till mamma:

Jag vill inte att du ska prata om mina drömmar igen. Sluta röra i min framtid. Sluta skicka länkar till utbildningar eller föreslå yrken. Sluta försöka styra vad jag ska satsa på och inte. Du gör bara skada. Jag vill bli en konstnär. Jag är en konstnär, och att du alltid tvekar på mina förmågor har fått mig själv att ifrågasätta min identitet som konstnär. Jag märker ju på dig NÄR du inte tror på mig. Jag funderar ut på EGEN HAND hur jag tar mig dit jag vill, och VAD jag vill - du får mig att tro att jag inte kan, eller att jag inte är bra nog. Du kanske tycker att jag låter dramatisk när jag säger att mina höga drömmar är det enda jag har och du varnar mig för mitt eget bästa, för att jag inte ska falla genom himlen och krossas när jag kommer ner: men DET HJÄLPER INTE. LÅT MIG FÖRSÖKA INNAN DU SÄGER ATT JAG KANSKE MISSLYCKAS ELLER LÅT MIG VARA. Ta inte bort mitt driv. Jag är 20 år. Mina drömmar är mina egna, intima platser, stjäl inte ner mig därifrån.