Hemligt

Yesterday night I invited out my friend G for a "joppe" at the mountain of Masthugget - the central freespace where the sky and the city makes you battle between which view you love the most, free air to fill with illegal fragrances, lovely drug bubbles.

He suddenly asks how I perceived him in the beginning of our friendship and as I start investigating it I remember how I felt a bit obliged to have sex with him and whilst sex with him felt compulsive, I let it continue in its destructive cycle, I let myself fell apart and be recollected within and around our meetings.

I told him all this, I told him I also how I used to look up to him. As I thought of him to be so cool I wanted to please him somehow because it gave me social cred as well. To all this he responded with understanding and said that it was times he had given thought. He apologized for never checking in on any signs and being intolerate and stupid. He said he had thought of us equal without considering the factors that actually made us inequal (age, gender). I told him thank you when he apologized. I hadn't thought of bringing it up that night, maybe never. Maybe I hadn't even considered the amout of guilt he actually deserved, but it felt nice there and then to actually show your pain and gain back some of my satisfaction. And I will consider this more, my role in time and space and how we could still be friends, in what way, and all of that. It will be okay, but as for now I feel hunted, in distress. I feel like I'm loosing controll, but just for a bit, I'm just a few days behind.

 

• I've been eating a lot
• I've been having a cold that lefts me feeling drained and incapable of being as fun among friends and feeling like myself
• My room is being painted, leaving me to sleep in the couch with my stuff spread around the apartment and me shattered like pieces of documents in a office space
• The concert is over (it went well)

Humöret upp och ned, men igårnatt var jag ett rastlöst as. Sprängfärdig. Samma ångest som drev ut mig ur uddevallalägenheten och ner på den där baren i stan en natt, samma ångest som drog iväg mig på mina två resor. Jag behöver göra en närmast vetenskaplig studie av varför jag blir sån? Var hemma hos José och såg in i hans ögon, men jag var ett djur, och jag kunde inte SE, jag kunde inte vila i blicken, och han kunde inte se mig. Mitt innersta. Är det min natur som reagerar så, för att jag till naturen inte vill visa mig HEL för någon? Alltså i min helhet? Det känns bara bra när jag skriver.

 

Det måste vara något, något som märks. Jag var likadan när jag var hos Yusuf, han kallade det hyperaktiv. José visste inte vad han skulle kalla det, men han sa att han såg att nåt var jobbigt, att han ville ta hand om mig, han skämtade om att jag var galen. Han sa att jag gjorde honom nervös. Fattade i Turkiet att jag blev sån för att jag var understimulerad. Är det äldre män, ensamhet, uttråkan som lockar fram detta? Den bubbliga sprickfärdigheten... Där jag vill ställa allt på ända. Skrika ut en rasande scen. Är det teatern som lugnar mig? Är det teaterbrist jag har?

 

Är det något specifikt som lockar fram det? Bakomliggande känslan är ensamhet... Föräldralöshet, just den där som jag kände när jag var liten, snudd på obeskrivligt men som ett sting i magen, extrem tomhet, en känsla av att tiden går men inte på rätt sätt. Ett behov av att hamna i min kropp igen och bli en pilot.