Hemligt

slutar den aldrig att slita upp de gamla såren

och tandköttet blöder, det svider i munnen hela morgonen. (jag undrar hur mycket blod av de 4,5 liter i min kropp som finns kvar efter allt blod som hela veckan krupit ut ur munnen, sköljts ned i avloppet)

 

Jag skippar lektioner som återkommer, händelser och skeenden är 3D-versionen av de gråa blocken i schemat och dem måste jag passera (igenom, trots att de är solida -jag måste tugga hål på dem i realtid men alla andra skepp runtomkring åker iväg)

 

Jag sitter på toaletten och min mage hänger ut över hela golvet

allas ögon ser mig och jag vet nog att de HATAR MIG

men så minns jag att det nog är projektion

att det är jag som hatar mig (jag ska inte blanda in dem)

 

Jag tror visst att jag hamnade bland droger och att jag

sneddar i solida landskap och total förvirring

Jag önskar att jag hade en kontaktperson,

en lärare,

ett överjag(?) som kunde bre ut någon ordning !!!

 

till lunch brer jag smör på ett sconesbröd jag bakade dagen innan (folk säger att de inte är goda dagen efter men allt smakar kartong nu för tiden så det spelar ingen roll för mig)

 

JAG SKRIVER I VERSALER FÖR EGENTLIGEN VILL JAG SKRIKA:

JAG ÖNSKAR ATT MIN TYSTNAD BETYDDE ATT JAG HÖLL PÅ ATT TÄNKA UT NÅGOT STORSKALIGT

MEN JAG FÖRSÖKER BARA ATT HÅLLA HUVUDET OVANFÖR YTAN

JAG FÖRSÖKER ATT LISTA UT DET ALLRA MEST GRUNDLÄGGANDE

JAG FÖRSÖKER ATT BLOMSTRA I MIN JÄVLA FÖRVIRRING

 

(undernärd)

 

under tröjan är skinnet som fjäll (kallt och knottrigt)

dränk mig i ljummet vatten

jag smög ut från lektionen idag för att inte gå under när alla kollar på

för att plötsligt blev allt svart och omöjligt

igår när jag bröt ihop under matematikplugget så ville jag egentligen gråta mer

så en kan nog se på mig som halvklar

det är nog där skon klämmer

Det som står gömt bakom hennes ord:

en svag lukt av parfym, ett italienskt märke

en mardröm hon hade samma natt om möbler som svämmade över av klorvatten och en pappa som ständigt hotade att komma hem

ett rus av motvilja inför de ljud, lukter och verkliga sammanhang hon idag skulle utsättas för

 

och hon menade aldrig att leka med känslorna S hade för henne

åtminstone inte i efterhand, om någon skulle fråga.

hon hade lagt upp deras första möte som en stor fest:

och fortsatt på den banan(alla har rätt att vara lyckliga, även hon

kunde man ju tycka

och hon behövde faktiskt kärlek den kvällen)

Hela dagen har varit under en konstig känsla av stilla sorg. Eftersom att jag inte älskar någon just nu så hittar jag på kärlekshistorier i huvudet när jag lyssnar på de vanliga gamla indielåtarna. Det är lättare att rikta sorgen någonstans än att ha den flytande i en termos.

 

*glad festival, glad volym*

*hon som åt sitt ljus bland tragisk poesi ger ändå lördag glans*

 

jag ska skicka blickar på låtsas och förvånas över konsekvenserna

jag ska kyssa mig till gungning och köpa ett mindre par byxor

jag ska promenera hem och glömma vart jag är påväg under tiden

jag ska forma maten till fraktaler och somna när jag gjort det

jag ska konkurrera ut skiten och bli maktgalen

jag ska sluta andas och börja använda klackskor

jag ska besöka S på hennes arbetsplats och vi ska gifta oss

jag ska resa till tyskland och byta identitet

jag ska sluta ha sex och jag ska aldrig mer vara naken

jag ska glömma mig själv i en kram, bli kvar i en dimma, segla i maraton över götaälven och dricka mig full i ett dike. jag ska fira min seger, sjunga mig stum när de kollar på och gråter för att jag var så envis/drucken/naiv och galen. jag ska klippa bort en bit av mina lår och posta dem till socialen. jag ska ta sats från ena änden av vardagsrummet och inte sluta springa förrän jag nästan trillat över balkongräcket och jag ska göra det igen. jag ska flytta in i ett kollektiv och bara äta tomatsoppa. jag ska tala silver, tiga guld och spy brons. jag ska stjäla biblioteket och skapa mig ett nytt samhälle med nya regler där ingen någonsin, någonsin ska behöva se sig själv i spegeln.

 

15 september 2014 (helgen jag var själv med Elvira)

G lyfte upp mig mot himlen. Om världen är en låda så har den många håll och kanter, och igår log de alla mot mig. Livet om nätterna är verkligen att föredra, på så många sätt.

Inomhus var syret översatt till glittermaskar, som ringlade runt i luften till hög musik från ett karaokepodium. Vi skreksjöng Carola i en evighet och jag tror att varenda en i rummet applåderade. Jag krockade med lådkant efter lådkant, de sträckte ut sina händer och gav mig cigaretter och kramar. V, som är den enda flatan i min psykologigrupp, gav mig eldiga blickar som fick det att kännas som att jag balanserade på ett räcke - jag tycker verkligen om den känslan. Jag tyckte om hennes kyssar också. Hon sa att jag var ''skinny'' och så var hon orolig över att vara ''den pinsamma fulla'' när hon berättade om sin mamma, men jag sa att jag självklart inte skulle tänka så om henne. Och det var sant.

 

Igår vägde jag ingenting, men nu väger jag flera ton. Klockan är snart ett och jag har fått i mig lättfil med havregryn och äppelkaka. Tiden rusar obönhörligen fram och mina tår har återigen blivit till isbitar och ramlat av.

Att vara berusad är att vara grundlurad på lycka. Somliga är tacksamma för lånet, andra arga för bedrägeriet.

Jag imiterar den sanna romantikern som jag är (jag imiterar mig själv) och skriver texter om lånad glädje. Jag planerar att ta en fika tillsammans med V fastän allt vi hade dagen innan egentligen är förkastat, fastän det hörde till att leva för stunden. Jag förkastar förresten människor. De intresserar mig bara om nätterna.

Jag dricker te. Det är brunt som sjövatten. Hade jag kunnat så hade jag suttit så här resten av dagen.

Jag har inte kunnat ordna mina drömmar det senaste. De är dagarna likvärdiga. Jag frågar dem som är runt omkring mig: hände detta? De skakar oroligt på huvudena. Jaha. Fast sen händer det ändå. Livet är en apelsin och går i spiraler, in i fruktköttet i ständigt återkommande symmetrier. Likt detta är allt jag skriver plagiat på något som hänt tidigare, likt mina ben (som smalnar av i slutet) och mitt tillstånd liknar någon annans, likt mitt sinne och mina tankar, ord och minnen kommit från en plats som dividerats med tusen miljoner och spridits ut som glasglitter över de väntande folktrupperna. Likt detta är hela kosmos, allt vi någonsin kan tänka oss, en enda stor fraktal i en annan i en föregående i nästa. Ja, det är mycket möjligt att den sista fraktalen tar slut där den första börjar. Att vi tror på en evighet, när allt egentligen är en cirkel (eller en apelsin).

När jag spänner benen så nuddar de varandra och ett farligt kittlande uppstår. Jag lägger handen däremellan, slappnar av och blir en deg i konserv, spänner nacknerverna i små signaler för att se om någon hör mig. Jag hörde att personer med aspergers inte kan dagdrömma. Jag förstod inte riktigt. Drömmar finns ju överallt. Kan de inte också läsa, njuta av ord? Se innebörden av en berättelse? Trots att det kanske bara är fantasier (eller verklighet)? Vilka känslor är det som väcks hos andra människor, när de smakar på honung, får en orgasm eller när flygplanet de sitter på lyfter och tar avsked av marken?

Jag tycker i alla fall inte att vi ska vara så hårda med skillnaden på verklighet och overklighet. Förtrycka eskapister och själva låta bli att utnyttja livets kapacitet till fullo. ''Kyss mig då, om du vill utnyttja livets kapacitet till fullo''.

 

Igår kysste jag någon en kort sekund, det var snurrigt på krogen och vi hade visst dansat i en timma. Snart gick sista bussen hem. När jag gick in i köket kom mamma ut ur sitt sovrum, trots att hon legat och sovit i sin varma säng och jag bara var en illaluktande ungdom som inte längre brukade komma hem så ofta. När hon såg att jag grät så började hon också att gråta, och plötsligt grät hela rummet. Jag var i hennes armar och tryckte huvudet mot hennes mage. I efterhand ska jag nog klassa det som en dröm, trots allt. Jag är så trött på att gråta och gråta utan resultat. På att enskilda händelser kan passera utan några som helst trådar in i en fortsättning. Därför är alla mina kyssar drömmar, - jag vill kyssas utan fortsättning. Jag drömmer nog för att drömmar är det enda jag klarar av just nu. Vore det verklighet skulle jag inte våga chansa.

Min mamma gråter för effektens skull, för stämningen. Hon gråter till alla filmer. När det är över tror hon att det är bra igen, trots att det kanske aldrig ska bli bra. Hennes optimism är uppiggande och gör henne opålitlig. Jag drömförklarar henne också. Väver in i spindelnät och lägger i mitt mjukaste drömfack. Kysser henne i pannan. Du är härmed drömförklarad, fina mamma.

Jag fann mig själv uppe i en stor fastighet, mellan väggar av tyg - ett högt tak och ett knarrigt golv, med några få solstrålar som lyckats ta sig igenom bomullsgardinerna och landat på min nakna hud - omhändertagen som om jag vore under vatten. Jag lutar mig åt vilket håll jag känner för - de tar emot med sina accepterande blickar och penslar, studerar linjer, mäter med ögonen, målar av mig som jag är. Nu finns det inga utvägar - den ultimata sanningen är denna. Jag njuter av den absoluta känsligheten som finns i rummet - hur vackert det är när sexton personer använder alla sina sinnen till att läsa in ett rum, och hur lycklig jag var som fick ta del av det, som fick sitta i mitten - genomborrad av solstrålar och brännande konstnärsbetraktelser som laserstrålar.

Jag förkunnar vapenvila med min kropp - något av det skönaste på länge, länge. Skönare än de hundra senaste kyssarna och de hundra senaste förlorade vakentimmarna, vigda åt drömmar och andra slags extaser. Tre pauser på tre timmar: vi dricker kaffe (jag dricker mitt svart, jag som knappt gillar kaffe, vad har jag tagit mig hädan för vanor? Det var gott), jag får se målningarna och kliver runt som en stjärna i den lånade kimonon. Stämningen är avspänd och intensiv, tyst och trevlig. En dam i ena hörnet viskar: Felicia försvann... Felicia adjö - vi måste alla dö- med ett leende och jag sträcker på nacken och vrider mina kroppsdelar ännu ett varv på klockan, hittar ännu en position som ser omöjlig ut från vart man än kollar.

Natten grep mig med sådana mardrömmar

att livet i övrigt kändes skönt i jämförelse

och lättnaden jag kände på morgonen när jag vaknade upp till insikt

gav mig nästan tårar

 

Jag har spillt för många tårar över för många dårar

Ja, gårdagen var även den en mardröm

jag ska inte ens skriva om den, inte nu

tills dess får den bli dagen- som- inte- får- nämnas- vid- namn

Men jag tror att natten ville skydda mig, skrämma mig till lättnad

istället för att som motsats ge mig sköna drömmar att vilja klamra sig fast vid och ett enormt

bakslag om morgonen, en enorm trötthet till frukost

Så: jag tackar natten! För sin konstruktiva grymhet.

 

Jag önskar förresten att jag kunde säga att jag inte kunde sova. Hade jag lidit av sömnsvårigheter så hade jag kunnat gå till en doktor som skulle förstå mig och ge mig tips och råd för att bota det här tillståndet vilket jag inte förpliktar. Jag önskar att jag kunde säga att jag tappat matlusten, och att jag önskar mig en bättre aptit - att min sorg följde normen och kunde hanteras som alla andras. Men sanningen är att jag sover jättebra. Enda skillnaden är att jag vaknar tidigare, för att se på klockan, och somna om igen. Detta tvångsmässiga beteende, min lätta sömn, stör mig inte så mycket. Men jag har ju aldrig prioriterat mina egna behov, sådär konsekvent primärt som jag har hört är bra för hälsan och självbilden. Jag har ju alltid tänkt att det är okej med lite ändring, som egentligen är mig mäkta obekvämt, för att jag kan stå ut med det. Inte heller har jag reflekterat över varför jag måste stå ut med det.
Sanningen är att jag nog också kunde äta, om jag inte hade haft den här sjukdomen (är det jag? Är sjukdomen mig?) som kryper runt axlarna på mig. Men den kan jag stå ut med. Den gör mig gott, också. Den förbättrar mig (jag är fortfarande ganska stor men jag ska bli mindre. Det är ett faktum).

Jag hade kunnat gråta och ta emot alla kramar, fina ord och bra vänner, om jag bara kunde klura ut allting. Om jag bara förstod sakernas tillstånd och kunde rada upp mina problem och kyssa dem på nosen. Visst, jag var bra på stresshantering - i teorin, men när jag stod där omringad och med snorsmak i munnen så förstod jag ingenting, förutom att jag var blottad: min kropp, naken- ful och smutsig - ingenting jämfört med dem. Jag förstod att jag inte kunde vara en fruktansvärd person om jag samtidigt var ingenting - ingenting finns inte, och jag - tror iallafall - att jag fanns. Det hade dock varit att föredra att vara ingenting, än en fruktansvärd person. Jag har ändå moral och en uppfattning om rätt och fel. Min världsbild må vara skev och olik din, men jag förstår.

 

> Eller? Sakernas tillstånd förändras, förvärras, förbättras - de är i ständig rörelse och allt tycks ha en konstig anknytning till månen. Och förresten: hur skulle jag någonsin kunna skriva en bok?

 

Jag hade kunnat skriva böcker, om mina ord inte var resultat från diverse skrivkrampssituationer - stötaktigt utspottade i min brist på samband och reson. Men kanske är det på grund av... Sakernas tillstånd?

 

Vilka saker?

Mitt humör - min verklighetsuppfattning - som är i ständig förändring, har nog inte egentligen att göra med några saker. Möjligtvis små triggers runt omkring mig - men dem kan vi inte beskylla. Allt är mitt fel. Min vardagliga panik. Min bristande förmåga att hantera stress. Jag skyller på pappa också. Mamma. Lägenhetstrubbel. Sakernas tillstånd.

 

Jag hade kunnat vara arg på V för att hon skrattar när jag pratar, för att hon kallar mig söt. Istället säger jag ingenting. Jag träffade E i en av de mest förvirrade av tider. Hon tyckte också att jag var söt. Egentilgen var jag bara förvirrad, och försökte göra det bästa av det. Med V har jag absolut inga baktankar - förutom oskyldig flört jag kan inbilla mig vara förtjänt av. Det är skönt. Att. Låtsas. Höra. Till.

 

Jag hade kunnat gråta idag när det var skolfotografering. Jag hade kunnat fylla en hel skolkatalog med tårar, så att de blev fuktskadade och inte gick att sälja. Men ingen vill minnas en dålig dag. Jag sträckte på ryggen och såg stelt in i kameran. Jag har nog inte den där naturliga "glad skolungdom från Sverige"- looken, för hon justerade hela tiden min näsa - som skulle peka ned så att man ser mina runda ringar under ögonen, inte stolt uppåt som jag brukar ha den - och huvudet skulle vara på sned. Jag tänkte på bebisfotograferna som fotograferat sovande bebisar, placerat dem i olika poser - att de sett döda ut på bilderna, men att det nog varit behändigt då de är så otympliga när de är små. Alla i klassen satt i samma poser, onödigt livlöst när vi kunde ha suttit hur vi ville och uttryckt så mycket mer. Kanske hade vi kommit ihåg dagarna när vi bläddrat igenom katalogen i efterhand.

Nedrans kontrarevolution.

Imorse var jag en helt annan person. Jag vägde mig och inget hade hänt, så jag ville dunka huvudet i golvet men katterna var överallt runt fötterna på mig och jag var redan sen till skolan. Behövde tvinga mig på en positivitet för det var så många ställen jag behövde vara på och så mycket jag skulle få gjort så dagen försvann fort, som en bäck, medan jag gick runt med det där glaserade dockansiktet - den sortens som blundar med båda ögonen när den tippas bakåt och går runt med ett leende som aldrig når ögonen.

 

''Jag behöver goda nyheter'' sa jag till L, och tittade bort. Tvångs-positiviteten är tung och gör en ologisk men jag skämdes över att så mycket handlat om mig det senaste. Vill barmhärtighetsmörda alla mina relationer, försvinna med ett förlåt och en ödmjuk bugning. Någon vet nog hur det känns att vara så himla liten. (Det är skillnad på att vara ödmjuk och att sakna självrespekt. Det är skillnad på att vara intellektuell och intelligent - det var inget, jag försöker bara fundera ut vem jag är)

Frågar mig, andra och min kalori-app hur många kalorier havregrynsgröt innehåller. (Havregryn - typ 3 kcal per dl, och vatten= 0 kcal, men det låter ju för bra för att vara sant). Alla säger olika. Jag måste hitta en ny diet. Ingen har havrekoll.

 

Jag drunknar istället i hemtentor, äter skorpor och dricker kaffe. Trivs med att vara lite ''light'', stressad och kultiverad på samma gång. Det är en snygg livsstil och du slipper liksom känna något.

Sättet jag styckeindelar har tydligen alltid varit fel.

Antingen ska det vara på detta vis. xxxxxx  xxxxxxxxxxx. xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxxxxxxxx.  xxxxxxxxxxx xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxx

Utan blankrader. Xxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxx

Tätt inpå varandra. xxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxx

 

Eller i enskilda stycken xxxxxx xxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxx xxxxxx xxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxx xxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxx

 

with no strings attached xxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxx xxxxxx  xxxx xxxxxxx xx xxxx xxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxx xxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxxxx xxxx  xxxxx xxxxxx xx xxxxxxx xxx  xxxxxx xxxxx xx xxxxxxxxxx  xxxxxxxxxxx xx xxxx

men själv tycker jag att en

variation är

 

snyggast. Så jag ska hålla mig till det och få anmärkningar på varenda tenta.

 

Förlåt, är så osammanhängande. Det är den där stressen. Jag borde bara sova, men jag kan inte sova, för jag har sovit på för många soffor och min axel gör ont sen en vecka tillbaka.

Väggarna är ekbruna och kramar mig. Jag har allting i mina händer, och jag uppskattar det - trots att materiella och metafysiska ting aldrig kan bli ägda, utan lånade eller avnjutna under en begränsad tid. L's mamma sa att det märks att jag bara försöker överleva när jag tänker sådär. Snart flyttar jag igen, har bara den här helgen kvar hemma hos dem. Aldrig har jag känt mig så trygg när jag bott här. Jag har inte heller kvävts av den där ensamheten, som alltid tyckts ha förföljt mig - tills nu, och självklart kommer jag att sakna det, men med tanke på att allt är temporärt så är jag glad för hur länge det varade, och jag är glad att jag i slutet fortfarande bara har mig själv att dras med.

Vi satt på varsin sida cafébordet, jag och min pappa - var det en månad sen jag såg honom senast? Hans skägg var längre och ansiktet såg sårbart ihopsjunket ut, huvudet avslöjande äggformat. Det var kallt ute och jag hade gråtit hela vägen dit. Han var sen. Inte som i lite, utan två timmar sen. När han tillslut dök upp ville jag gråta igen. Tårarna som borde ha rullat på mina kinder var natt spenderad på en soffa, i sömnlösheten som varit mig hack i häl alla de där nätterna, låg alldeles inom räckhåll - erbjöd sig att översvämma, men jag behöll lugnet. Sippade på mitt kaffe på cafét jag valt ut för att han hatade just sådana där cafén- talade om inget annat än små saker.

Hon är som ett tåg i lägenheten - kör i rasande hastighet över våra tår, gråter när hon ger min syster sina piller, lagar frukost, går tillbaka till sängen. Klockan är fem på morgonen och jag befinner mig visst på fel perrong. Ute i luften minns jag att jag har glömt att duscha. Sedan röker jag min sista bra cigarett (resten är hemmarullade och jag är så dåligt på att få det rakt). Jag trivs på Centralstationen om morgonen, det känns som att vi är på en flygplats på väg mot roligare karriärer. Varje morgon är en energikick från potentiella verkligheter. Dessutom får jag sitta så nära min hunger när jag stirrar ut genom tågfönstret, tämjer kroppen till ett sömnlöst levande. Jag vill inte prata högt om min ätstörning, vill inte att deras ögon ska trilla ur när jag äter eller ta sig friheten att berömma mig. Jag vill inte dela med mig alls, faktiskt.

Hon funderade på ifall hon skulle cykla iväg någonstans eller bara gå och lägga sig. På nattduksbordet låg en dikt hon en gång skrivit, under en av hennes ensamma dagar. Det satt en klump i hennes mage och tårar i ögonvrårna. Hon var rastlös, rastlös, rastlös och allt var så oproportionerligt tragiskt. Till oproportion förlorat. Han kom in i rummet och sög ut all värme. Hon orkade inte ens spy tillbaka det hon ätit. Magen var hård som en bränd bulle och situationen sig lik. Hon brukade tänka på sin kropp som en maskin, ett system - fascineras av blodådrorna och tankarna som for runt därinne, transportleder och celluliter som små fartränder. Nu ville hon inte alls tänka på sin kropp. Hon ville bara stänga av. Stängde bara av, och där låg den gamla dikten och log. Gammal musik ekade och på fredag var det fest. Yes, vi går vidare, snart blir det julafton. Och yes, ungdomar är larviga för de bjuder på tacos och torkar av skorna innan de kliver ut (genom farstun, över åkern), vill inte sprida någon form av trevnad. Luft är gratis men upplevelsen skall kosta oss.

 

Jag minns när hela min familj bodde tillsammans och inte som de enstaka blommorna som växer utspridda längs vägen, jag minns hur jag brukade sitta i mitt rum medan de tittade på tv. Jag brukade förakta hur de tittade på tv, skenbara bingolottofamiljen som låtsades att allt var så väl - hur kunde de dela soffa när de annars var så osams, var inte allt en lögn- samtidigt kunde jag inte sova utan ljudet, det var som att allting ändå hade ordnat sig. De satt därinne, om kvällarna försonade för fredade dokumentärer. Familjens ojämna tankespröt fast i samma rum. Min tröttsamma jävla familj, men samlade. Jag hade kunnat gå in till dem, sätta mig mellan soffkanten och kudden (det skulle alltid finnas plats), men jag satt i mitt rum och lyssnade och skrev dikter om bingolottofamiljer och försumbar lycka.

 1 dec 2014

vaknar klockan tio, missade visst att gå till skolan och missade visst att vakna över huvud taget på bordet står ett glas gammalt vatten som jag dricker sen tar jag av mig tröjan och tar på mig en ny tröja men det var inte tröjan som luktade äckligt utan det var visst jag

 

förbannar att det inte finns någon lugn musik att lyssna på, lyssnar istället på tystnaden men den får mig att vilja gå och lägga mig igen och då kommer jag att missa bussen (bestämde mig för att försöka hinna till sista lektionen)

 

förbannar tjejer med långt hår som skrattar vid hörnet. jag har kysst en av dem, hennes tunga var som kalkon, rökt efter tusentals halsbloss. hennes röst ramlar och skrapar mer än någonsin tidigare och når inte ut mellan nariga läppar utan studsar några gånger innan den ligger död vid vägen

 

skriver aggressivt - känner mig arg. arg på drömmen jag drömde inatt, när jag klättrade på fasader till ett tak där jag kysse E. arg på att E är så bra på att kyssas och att jag drömmer fast jag inte vill. arg på min syster som försvinner och dyker upp och är tyst i telefonen när vi gråter och håller handen hårt. arg på vintern som gör en kylig och vacker, på bingolottofamiljerna och dårskap. arg på ovisshet, mamma och pappa. arg på objekt och subjekt, horisontellt och vertikalt, fysiskt och mentalt. arg på brutal terminalfestival, dekadent folkdans under frusen idrottsmark, kapitalismen, kränkta vita män och på dig.

I hate it here, I fucking hate it fucking here. It's not even fucking worth it. Nothing is fucking worth anything. Panicattacks all over. I wasn't able to step out of the car. He wouldn't fucking shut up with his goddamn lies and ofcourse I would cry, ofcourse he would pet me over the head and say: it's allright. Like it was my fucking fault.

 

Ni var fler som läste min blogg under julafton, fast jag ingenting skrev. Det är jobbigt på så många sätt nu och stundvis finns det inget sätt - inget ljus alls. Jag mår bra när jag är hög, och stundvis nykter. Funderar över hur det ska bli när vintern är över - det känns som att kylan - kläderna - att man måste gå långsamt när man är ute - som att det skyddar och trubbar av. Att sätta sig ned och ta en kopp te för att man fryser. På sommaren kommer jag att vara utslängd på gatan utan skydd mellan min brännande hud och yttervärlden. Utan pauser, långsamma promenader, utan undanflykter. Havet är varmt men mitt hjärta kommer att vara kallt, kallt, och bulta sin väg ut ur kroppen medan andra kroppar handlöst kastar sig i vågorna, och jag ligger kvar på stranden och blöder. På sommaren kommer begravningen vara över, min stad kommer att ha glömt allting och jag kommer att bo någon annanstans än där jag bor nu. Den här gången vill jag inte att vintern ska ta slut.

 

Jag försöker skriva ett tal till min systers begravning. Vet inte om jag ska peka ut hur absolut hjärtekrossande allt är eller hur ledsen jag är eller hur hon har fått frid nu. Vet inte om jag ska skriva någon sorglig sanning. Jag har bara legat i sängen de senaste dagarna, ätit smörgåsar och choklad. Jag har drömmar om henne varje natt, ändå vill jag bara sova. Jag drömmer om saker vi hittar på tillsammans. Jag övertygar henne om att hon inte ska dö. Jag drömmer om sätt hon kunde fortsätta månaderna på. Sen drömmer jag att hon dör, igen och igen. Jag försöker skriva mitt tal. Vet inte vad jag ska ha på mig.

 

 

Allt är så himla turbulent just nu - efter den här åkturen kommer jag verkligen att vara yr på riktigt. Jag känner min ryggrad. Men jag är inte smal. Jag äter mig proppfull. Men jag är inte mätt. Jag gör allt jag kan men är aldrig klar. För två veckor sedan hölls en begravningsceremoni för min lillasyster. Den här veckan har vi premiär med en teaterföreställning och nästa vecka med en annan. Om en månad flyttar jag hemifrån till min egen lägenhet. Igår fyllde jag arton år.

Hon är bra, och jag är en hel revolution. Det är torsdag, jag är full, och vi kysser varandra. Efter ett tag finns det inga undanflykter längre. Hon är bra, jag är en revolution. Hon är full och jag är full, teatern är över för den här gången, nästa vecka är det nya tag. Hon säger att det enda som spelar någon roll är vad som händer här och nu. Jag håller inte med. Jag är överallt hela tiden och där och då är jag där jag vill vara - mellan hennes läppar. Och imorgon, någon annanstans. Jag tänker mycket på allt som har hänt. Det ger mening till det som händer. Jag hade nog inte klarat av att födas pånytt varje dag. Men på en plats möts vi, mellan cigarettrök och ölglas. Och vi ser varandra.