Feliks
Jag satt på bussen över ett säte som bara sköljde paradoxala tankar över mig. Hade en röst kvar i öronen, en mammaröst och små händer (mjuka men inte lika mjuka som min egen mammas, hon med de mjukaste händerna i världen) över hela ryggen, håret, kinderna. Rösten sa 'lilla gumman' och annat som gjorde mig så himla liten i hennes små, små händer. Samtidigt viskade jag förlåtförlåtförlåt i huvudet, förlåt till en god vän som inte skulle tycka om att jag fick moderliga vibbar från hennes mor, och så hatade jag mig själv för att jag ännu en gång lade bekymmer på någon annan. Hur många gånger har jag inte sagt till mig att JAG SEGLAR ENSAM PÅ MITT EGET SKEPP och det är allra bäst så. Jag måste sluta förstöra tryggheten i ensamheten genom att låta människor utifrån röra vid mig, dra bort alla skyddsmurar.
Mina händer luktar väldigt mycket av den där själen vars kök jag grät i nu ikväll, huvudet bultar galet och illamåendet stiger med mina andetag. Jag var på middag tidigare idag med någon jag älskar och sju andra. Älskade tiden med henne men hatade att jag behövde äta. Idag har jag ätit två gånger och det är väl bättre än igår, men inte bäst.
Det finns människor som vill hjälpa mig men jag förstår inte deras språk. Det enda språk jag nu förstår är det som dånar ur Tom Waits starka strupe. I mitt huvud är han mörkhyad, har breda läppar, glansiga ögon och en hatt på huvudet. Min stund på bussen ackopenjerades till hans blues och jag grät nog mest till ''Christmas card from a hooker in minneapolis'' där jag satt.
På ett sätt går det väl framåt men på alla andra sätt så går jag bara bakåtbakåtbakåt.
Paradoxer, som sagt. Jag vet inte vilken sida jag står på i kampen mot mig själv och det är väl okej, antar jag, bara bluesen aldrig tar slut och bussmotorn under mig aldrig stannar, så länge människor fortsätter att kliva av och på mitt älsklingsfordon, så länge Hon finns där någonstans utanför bussrutan i mörkret framför sitt piano och med annat i hennes huvud. Bara regnet fortsätter slå mot rutorna och bussen aldrig stannar. Detaljerna är det som är viktigt, de måste vara där. Bussmotorn, blues, ingen sol och en flicka framför ett piano, resten kvittar väl.
Mina händer luktar väldigt mycket av den där själen vars kök jag grät i nu ikväll, huvudet bultar galet och illamåendet stiger med mina andetag. Jag var på middag tidigare idag med någon jag älskar och sju andra. Älskade tiden med henne men hatade att jag behövde äta. Idag har jag ätit två gånger och det är väl bättre än igår, men inte bäst.
Det finns människor som vill hjälpa mig men jag förstår inte deras språk. Det enda språk jag nu förstår är det som dånar ur Tom Waits starka strupe. I mitt huvud är han mörkhyad, har breda läppar, glansiga ögon och en hatt på huvudet. Min stund på bussen ackopenjerades till hans blues och jag grät nog mest till ''Christmas card from a hooker in minneapolis'' där jag satt.
På ett sätt går det väl framåt men på alla andra sätt så går jag bara bakåtbakåtbakåt.
Paradoxer, som sagt. Jag vet inte vilken sida jag står på i kampen mot mig själv och det är väl okej, antar jag, bara bluesen aldrig tar slut och bussmotorn under mig aldrig stannar, så länge människor fortsätter att kliva av och på mitt älsklingsfordon, så länge Hon finns där någonstans utanför bussrutan i mörkret framför sitt piano och med annat i hennes huvud. Bara regnet fortsätter slå mot rutorna och bussen aldrig stannar. Detaljerna är det som är viktigt, de måste vara där. Bussmotorn, blues, ingen sol och en flicka framför ett piano, resten kvittar väl.
Kommentarer
Trackback
